Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”Mot solnedgången” åstadkommer känsliga mirakel

Den kvinnliga japanska regissören och festivalälsklingen Naomi Kawase är tillbaka med ett återhållet och poetiskt drama om blindhet och seende.

4

Drama

“Mot solnedgången”

Regi, manus: Naomi Kawase

I rollerna: Masatoshi Nagase, Ayame Misaki, Tatsuya Fuji, m. fl.

Längd: 1 tim, 45 min (15 år). Språk: Japanska

 

Man måste få – och ge sig – tid att älska sitt yrke. De finns ett djup i det mesta människor tar sig för; en poet eller en filmare kan utvinna skönhet ur det hur tomt och trivialt det än kan verka. Men man måste inte vänta på poeten, man kan hitta det själv, om man ges utrymme.

Det är det märkvärdigaste i den japanska regissören och Cannes-favoriten Naomi Kawases film, om en ung kvinna som arbetar med att skriva ljudspåret för synskadade till filmer: Hur Misako sjunker in i sitt arbete, hela tiden lär något nytt från den testgrupp av synskadade som följer arbetet, försöker lyssna som en blind, ta sig fram med slutna ögon och till och med intervjua regissören för att lyckas tolka det ambivalenta slutet.

En man i testgruppen är kritisk till hennes arbete. Tvingar hon inte på dem sin egen tolkning av karaktärernas känslor när hon säger vad ansiktet på duken uttrycker?

Han har varit en känd fotograf. Han bär fortfarande omkring på sin kamera och försöker ta bilder med det lilla synfält han har kvar, om han tittar snett nedåt, men det mesta är ett gulblekt töcken.

Den blinda mannen och den ­seende författarinnan närmar sig varandra trevande, inte utan (mycket subtila) bråk. Vid sidan av sitt arbete lägger Misako ett slags emotionellt pussel, som har med hennes dementa mamma och hennes försvunna pappa att göra. Och med en utsiktsplats i bergen i solnedgång.

Fotografen å sin sida, kämpar för att upprätthålla ett vanligt liv, träffa kollegorna över en öl, sköta sitt jobb, laga mat. Inget ska få förändras bara för att han blir blind. Men det gör det förstås och när regissören måste, kan hon lämna det ­abstrakta och få verkligheten att slå till så det känns.

Fotografen kräver att Misako ska beskriva filmen utan att varken ta ifrån lyssnarna deras egen upp­levelse eller smita från att formulera filmens essens.

Det verkar också vara Naomi Kawases ambition med sin konst. Att hitta det exakt rätta läget mellan övertydlighet och grumlighet. Ett filmskapande som ger mersmak.

Resultatet är originellt, känsligt och nyskapande; ibland kanske, i likhet med huvudpersonen, lite väl vackert och eteriskt.

Man kan reta sig på att den manliga huvudpersonen har fått mer ­karaktär, både utseendemässigt och i tydliga, dramatiska situationer (hon är det oframkallade papperet och han är den fräna framkallningsvätskan).

Men fotografen finner kärleken, Misako hittar den exakt rätta formuleringen för filmens slutscen och ­Kawase ett helt eget slags ­berättande. Det är tillräckligt många mirakel att åstadkomma med en så försynt och lågmäld film.

Se mer. Tre andra filmer av Naomi Kawase: ”Under körsbärsträden” (2015), ”Still the water” (2014), ”Hanezu no tsuki” (2011).

Drama

“Mot solnedgången”

Regi, manus: Naomi Kawase

I rollerna: Masatoshi Nagase, Ayame Misaki, Tatsuya Fuji, m. fl.

Längd: 1 tim, 45 min (15 år). Språk: Japanska

3

.

 

 

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.