Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 20:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-olegs-barndom-skildrar-barnaliv-i-krigets-skugga/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Olegs barndom” skildrar barnaliv i krigets skugga

Ur ”Olegs barndom”.
Ur ”Olegs barndom”. Foto: Folkets bio

Dokumentären ”Olegs barndom” fångar livet i krigets Ukraina. En skildring som pendlar mellan intimitet och avstånd, mellan trygghet och stridens hetta.

Jacob Lundström
Rätta artikel

Det är lätt att minnas Andrej Tarkovskijs ”Ivans barndom” för alla träd. För att vara en film som utspelar sig i krigstid innehåller den ovanligt många förhöjda skogsscener, med björkstammar som verkar nå ända upp till himlen.

Den svenska titeln på Simon Lereng Wilmonts dokumentär, som heter ”The distant barking of dogs” i original, inbjuder onekligen till jämförelser med Tarkovskijs debutfilm från 1962. “Olegs barndom” handlar ju också om en föräldralös pojkes upplevelser av kriget, även om den här ynglingen slipper strida vid fronten. Oleg är inte heller ensam i världen utan har sin mormor Alexandras trygga famn att gömma sig i, när skotten dånar på alltför nära avstånd.

Deras by i östra Ukraina befinner sig i skottlinjen mellan ukrainsk militär och proryska separatister under kriget i Donetsk 2014. Det är också då vi möter dem i Simon Lereng Wilmonts film. Men Alexandra har inga planer på att flytta därifrån. Olegs mamma ligger begravd på promenadavstånd från deras spartanska hem.

Ur ”Olegs barndom”.
Ur ”Olegs barndom”. Foto: Folkets bio

Kriget hörs hela tiden i bakgrunden, som ett slags lågintensiv granatchock, men lämnar också synliga spår i form av gevärshylsor. Och en skola med ett stadigt minskande antal elever.

”Olegs barndom” är den typen av dokumentär där mannen med filmkameran aldrig ger sig till känna. Det gör också att filmen pendlar mellan intimitet och avstånd – vi får komma Oleg nära men han får aldrig tillfälle att uttrycka sina känslor, annat än i förbifarten och genom närbilder på hans förskrämda ansikte.

Det är synd, även om filmen stundom lyckas fånga Oleg precis på gränsen mellan barndomens oskyldiga lekar och den förråande vuxenvärlden.

Likheterna ska inte överdrivas men ”Olegs barndom” innehåller en trösterik scen som omedvetet blinkar till Tarkovskijs film. I ett försök att skänka mera skönhet till deras liv sätter mormor upp en fototapet, med lövskog som badar i solljus. Skogens poetiska kontrastverkan mot kriget står sig stark, samtidigt som striderna i Donetsk fortsätter.

Se mer. Tre andra filmer som följer barn i krig: "Förbjuden lek" (1952), "Eldflugornas grav" (1988) och "Lore" (2012).