Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 16:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-omhet-och-politik-i-if-beale-street-could-talk/

Filmrecensioner

Filmrecension: Ömhet och politik i ”If Beale Street could talk”

Bild 1 av 2 Stephen James och KiKi Layne i ”If Beale Street could talk”.
Foto: Tatum Mangus/Annapurna Pictures/Lucky dogs
Bild 2 av 2
Foto: Tatum Mangus/Annapurna Pictures/Lucky dogs

Oscarsbelönade Barry Jenkins följer upp ”Moonlight” med en James Baldwin-filmatisering från sjuttiotalets Harlem, ett kärleksdrama fyllt av både het passion och kalla fakta, skriver Jacob Lundström.

Jacob Lundström
Rätta artikel

James Baldwin var inte bara en självklar del av den amerikanska intelligentian kring mitten av 1900-talet, han var också en lysande filmkritiker. Det är bara ett av flera skäl att ha höga förväntningar på ”If Beale Street could talk", som baseras på Baldwins roman från 1974. Ett annat är att regissören heter Barry Jenkins, som häromåret gjorde Floridamästerverket ”Moonlight”.

Baldwin var förvisso inte verksam som recensent, men han skrev skarpa texter om film och representation, som betraktade Hollywood som en nyckel till majoritetssamhällets kollektiva medvetande. Eftersom drömfabriken inte vände sig till en svart publik, behandlades exempelvis rasfrågan genom betryggande berättelser för vita biobesökare, enligt Baldwin. Han skrev om dissonansen mellan dessa filmbilder och den levda erfarenheten för den svarta befolkningen.

Hollywoodkritiken var för övrigt ett centralt inslag i Raoul Pecks dokumentär om honom, den Oscarsnominerade ”I am not your negro” från 2017. Då hade ”Moonlight" redan tilldelats Oscarsstatyetten för bästa film, vilket gav Barry Jenkins möjlighet att förverkliga sitt drömprojekt.

Resultatet går att betrakta som ett slags filmhistoriskt korrektiv och upprättelse, där svarta rollfigurer får existera på egna villkor, men den är samtidigt mycket mer än så. Filmen rymmer å ena sidan romantik med passionerad värme, å andra sidan socialrealism med kalla fakta. 

Filmen utspelar sig i New York på 1970-talet och skildrar den spirande förälskelsen mellan barndomsvännerna Tish och Fonny, samtidigt som vi parallellt får följa den tragiska vändningen när Fonny blir oskyldigt anklagad för våldtäkt. Chansen till upprättelse är begränsad för en sådan som han.

Det är också en berättelse om deras familjers försök att hålla sig ovanför ytan, med olika medel. Medan Tish har föräldrar och syster som stöttar henne har Fonnys mamma och systrar en fallenhet för att fördöma och moralisera med hänvisning till Herren. En av filmårets mest explosiva dialogscener, ett regelrätt kammarspel i koncentrat, utspelar sig när Tish ska berätta för Fonnys familj att de väntar barn – trots att de inte har hunnit gifta sig innan han hamnade i häktet.

KiKi Layne och Colman Domingo spelar Tish och Joseph. Foto: Annapurna Pictures

Det är lätt att falla för en regissör som Barry Jenkins, som använder skönhet som självförsvar och motstånd. Precis som i ”Moonlight” fungerar den estetiska inramningen som ett slags skyddande hölje i mötet med en oförlåtande verklighet. Den dämpar inte smärtan och skapar inte ett tryggt rum men betonar deras människovärde.

Jenkins levandegör sina rollfigurer genom att vara avväpnande intim, med avvaktande tystnader och forskande blickar. Här finns inte minst de återkommande närbilderna med kort skärpedjup på Tish respektive Fonny. Men när världen runt omkring dem liksom upphör att existera, är det inte uttryck för naiv romantik lika mycket som en påminnelse om kärleken som nåd och respit.

Tankarna går till regissören Wong Kar-wai och inte minst filmfotografen Christopher Doyles bilder. Jenkins har förstås också kollat på Douglas Sirk, den amerikanska melodramens mästare.

”If Beale Street could talk" är dock inte en lika omvälvande upplevelse som ”Moonlight". Kanske är det för att det historiska uppdraget förpliktigar som filmen inte känns lika självständig (”Moonlight" baserades också på en förlaga men det var inte James Baldwin). Det är en 1970-talsfilm som stundom blir en uppvisning i kostymdrama, medan det i ”Moonlight” fanns en kontrastverkan mellan den samtida misärskildringen och den förhöjda ömheten i människobilderna.

Det hindrar inte slutresultatet från att vara både förförande och politiskt kännbar filmkonst. Nu är det bara att hoppas att ”If Beale Street could talk” kan bana väg för fler James Baldwin-filmer.

Se mer. Tre andra filmer om afroamerikanskt 70-tal: ”Mitt namn är Shaft” (1971), ”Killer of sheep” (1978), ”BlacKkKlansman” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN