Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-once-upon-a-time-in-hollywood-ar-tarantinos-vackraste-film/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Once upon a time in Hollywood” är Tarantinos vackraste film

Brad Pitt i ”Once upon a time in Hollywood”. Foto: Alamy

Med ”Once upon a time in Hollywood” tycks Quentin Tarantino vilja få med allt han älskar med drömfabriken. Det är något hypnotiskt med hur han låter myt och verklighet bli ett. Leonardo DiCaprio är ljuvlig i huvudrollen och Brad Pitt kusligt bra i rollen som sidekick, skriver Kerstin Gezelius.

”You better lock your doors and gates tonight”, hotade Sharon Tates unga mördare från rättssalen och förvandlade vad som kanske började som en lumpen hämndakt för ett uteblivet skivkontrakt till ett terrordåd med ockulta vibbar sommaren 1969. 

De så kallade Manson-morden pekas ofta ut som slutet på flower power-drömmen, trots att hippies dansade vidare hela sjuttiotalet. Det var i alla fall slutet för en era i det öppna, lummiga, flummiga Los Angeles. Tilliten försvann. Dörrar och grindar låstes. Säkerhetskamerornas era inleddes.

Paul Thomas Anderson fångade tiden strax efter, när dröm och mardröm flöt samman, i sin slingrande briljanta ”Inherent vice”. Nu ger sig Quentin Tarantino på tiden strax före och filtrerar den genom sitt, väldigt annorlunda temperament.

”Once upon a time in Hollywood” följer den avdankade tv-skådisen Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans bästa vän, stuntmannen Cliff Booth (Brad Pitt) som stretar på med allt sämre roller. De diskuterar möjligheten att gå in i spagettivästerndustrin, dricker och försöker på olika sätt hantera att deras bästa dagar är över. 

Leonardo DiCaprio. Foto: ANDREW COOPER

Parallellt följer vi en levande och uppsluppen Sharon Tate (spelad som en glad docka av Margot Robbie) som shoppar, går och ser sig själv på bio och dansar på stjärnspäckade Hollywoodfester. Allt medan Mansons hippieflickor dräller runt på en nergången gård utanför stan och väntar på uppdrag.

Det känns som om Tarantino vill få med allt han älskar med staden/industrin/religionen Hollywood i den här filmen. Huvudpersonerna är påhittade, men de spelar i tv-serier som har funnits, bor granne med Roman Polanski och Tate, råkar i slagsmål med Bruce Lee, et cetera. Det är någonting hypnotiskt över hur myt, verklighet, historia, hitte-på, banalt och storslaget sakta vävs samman till en skimrande gobeläng över en svunnen era.

Scenerna i sig är inte – förutom när de går över i rent våld – så elektriskt laddade som de Tarantino brukar leverera. Rytmen inte lika rapp och hetsig. Låtarna, som avlöser och flyter in i varandra, som när man rattar på radion, är softare. Hela stämningen är off beat och lugn. Men Sharons mage växer, datumet för attacken närmar sig och spänningen stiger obönhörligt.

Tanken på de bestialiska morden i kombination med Tarantinos ultravåld mot kvinnor har sänt kalla kårar genom filmvärlden ända sedan projektet annonserades. Men den mediemedvetna regissören vet förstås att vi redan har sett en Tarantino-version av morden framför oss när vi går in på bion. Han behöver bara höja handen så duckar vi. När ultravåldet slår till är det i en annan tappning än den förväntade.

Tarantino må beundra Brian De Palma, men hans våld har alltid haft en hälsosammare utstrålning. Han kanske ställer sig på samma sida som Sam Peckinpah, men hans slitna hjältar är alltid lite fånigare och mer bedårande. I grunden är han en romantisk komediförfattare som har valt att berätta helt andra och blodigare historier. Det är det som gör honom unik.

”Once upon a time in Hollywood” är helt klart hans vackraste film. DiCaprio är ljuvlig i rollen som den osäkra skådisen, men Brad Pitt äger rollen som Cliff Booth på ett sätt som är nästan kusligt. Kostym, roll, kropp, smink och skådespelare smälter ihop till något overkligare än fiktion och verkligare än verklighet. Som en hyperrealistisk skulptur. Cliff Booths laddade möte med Mansonfamiljen på en nedlagd filmranch i öknen har en vilda västern-magi som går utanpå det mesta. Också de utdragna, återkommande scenerna när han ger mat till sin hund har en märklig mystik. Man blir helt förhäxad av den slemmiga klumpens obevekliga rörelse, accelerationen när bottensatsen lossnar och det tillfredsställande slofset när innehållet träffar skålen. 

Men vad betyder det. Är det en födelse? En tarmtömning? Är det livet som går långsamt först och sen plötsligt skrämmande fort? Vad vill Tarantino säga med den där jävla hundmaten? 

Brad Pitt och Leonardo DiCaprio i ”Once upon a time in Hollywood”. Foto: Andrew Cooper/Sony

Kanske är det en briljant, konträr bild av ett slags civilisationens kulmen. Den välordnade, enkla och slöa tillvaron av maximal effektivitet och njutning som man hade uppnått innan alla smutsiga hippier kom med sina antikapitalistiska ideal, sina idéer om hälsa och ekologi och sina linsgrytor. 

En tid när man bara körde på, gjorde sitt jobb, manglade ut våldsamma snut- och västernserier och åt mat på burk som man inte kunde bry sig mindre om vad den innehöll. När kärleken var fri men ännu inte kastrerad av alltför mycket feminism. När bilarna fortfarande var snygga men framför allt bekväma och Hollywood var lika sexigt och oskuldsfullt som Sharon Tate. När man fick njuta av civilisationens frukter utan dåligt samvete och utan rädsla för att bli mördad. Dalton och Booth framställs som två ädla om än moraliskt tvivelaktiga överlevare från en säregen, plastig högkultur. 

I slutscenen, där vackra grindar vetter in mot paradisiska trädgårdar på Cielo Drive, ”Himmelsvägen”, finns till och med rum för metafysiska tolkningar. Det är första gången jag har sett något sådant i en Tarantinofilm. När fan blir gammal blir han religiös och konservativ. Men också väldigt rörande. 

Se mer: Quentin Tarantinos tre bästa filmer enligt Kerstin Gezelius: ”Pulp Fiction” (1994), ”Jackie Brown” (1997), ”Death Proof” (2007).