Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-ra-radikalisering-i-unge-ahmed/

Filmrecensioner

Filmrecension: Rå radikalisering i ”Unge Ahmed”

Idir Ben Addi och Othmane Moumen i ”Unge Ahmed”. Foto: Triart

De belgiska bröderna Dardenne utforskar religiös extremism i sin familjetragedi ”Unge Ahmed”. Men trots det avskalade berättandet med dokumentär känsla blir resultatet en rad förenklade bilder som aldrig riktigt bränner till, skriver Wanda Bendjelloul.

Trettonårige Ahmed har radikaliserats. Under inflytande av en lokal imam i den lilla belgiska hemstaden har han, till sin mors stora förtvivlan, blivit ett effektivt verktyg för att förmedla extrema idéer.

Men Ahmed har inte enbart alienerats från sina nära i tanken utan också fysiskt rört sig bort från dem. Han vägrar ta sin engagerade lärare Inès i hand av religiösa skäl trots att hon hjälpt honom med hans läs- och skrivsvårigheter sedan lågstadiet. Han vill inte längre bli kramad av sin mamma. 

Successivt får Ahmed en allt mer paranoid verklighetsuppfattning där alla oliktänkande utgör ett hot. När Inès vill införa lektioner i talad arabiska, som ett komplement till de Koranstudier som hålls i moskén, blir det oroligt bland både föräldrar och elever. Den skrivna arabiskan är Guds språk och att undervisa barnen i dialektal arabiska skulle kunna utmana språkets heliga ställning. Då tar Ahmed ett eget initiativ till en lösning. 

I Ahmed skymtar många andra unga män från tidigare Dardennefilmer som Igor i ”Ett löfte” (1996) och Bruno i ”Barnet” (2005), killar som förenas i sin maktlöshet och desperation. Som ofta förr lyckas bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne väcka sympati för sin huvudkaraktär, trots att denne här med en dåres envishet bejakar en våldsideologi. 

Läs mer: Bröderna Dardenne berättar i en DN-intervju om sitt intresse för skuld 

När Ahmed hamnar på ungdomshem tvingas han arbeta på en bondgård och möter en jämnårig tjej. Hennes öppna och naiva frågor till Ahmed får honom att sänka garden. 

Debutanten Idir Ben Addi spelar Ahmed med gravallvarlig uppsyn. Hans kall kräver total underkastelse långt från vanliga tonårsförströelser som sport, musik och hångel. Ändå anar man ett litet leende när han står bland korna och talar med den charmerande tjejen. Och trots att det är Ahmed allt kretsar runt är det just kvinnorna, framför allt modern, som sticker ut i berättelsen. Hennes tilltagande förtvivlan över att hon är på väg att förlora sin son till en ideologi som hon, trots att hon själv är muslim, varken begriper eller rår på. 

Vi får veta väldigt lite om Ahmeds radikaliseringsprocess. Hans tomma ansikte ger oss heller inga ledtrådar kring vad han tänker.

Bröderna Dardenne är tveklöst några av våra mest humanistiska filmare. Med kirurgisk precision hittar de alltid in till hjärtat av varje karaktär och ställer dem inför till synes små men samtidigt universella moraliska dilemman som engagerar. 

Det enkla och avskalade formspråket ligger så nära det dokumentära berättandet (där båda regissörerna har sina rötter) att det skapar en känsla av att befinna sig någonstans mellan verklighet och fiktion. 

De senaste åren har dock detta, deras signum, börjat kännas repetitivt på ett sätt som gjort att filmerna haft svårt att riktigt gripa tag. Bortsett från ”Två dagar, en natt” (2014) om den utbrända Sandra (Marion Cotillard) har det inte riktigt bränt till i Dardennes senaste filmer. Det gäller även ”Unge Ahmed”. 

En del av det har att göra med att vi får veta väldigt lite om Ahmeds radikaliseringsprocess. En konturlös kusin som gjort jihad flimrar förbi som hastigast på dataskärmen. Ahmeds tomma ansikte ger oss heller inga ledtrådar kring vad han tänker. 

Flera rollfigurer känns endimensionella, till exempel får hans kämpe till mor aldrig tillräckligt med utrymme för att utvecklas. En annan del av det är att det inte riktigt känns som om bröderna Dardenne bottnar i berättelsen om radikal islam. I sin iver att skildra vardagliga situationer går de miste om chansen att ge oss djupare insikter om varför en ung människa lockas till den. Resultatet blir en rad förenklade bilder och förklaringar till vad som leder Ahmed in i denna familjetragedi. 

Se mer. Tre andra filmer av bröderna Dardenne: ”Lornas tystnad ” (2008), ”Pojken med cykeln” (2011) och ”Den okända flickan” (2016).

Läs fler filmrecensioner i DN