Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Salta skådisveteraner talar ut i ”Nothing like a dame”

Maggie Smith, Joan Plowright, Eileen Atkins, Judi Dench
Maggie Smith, Joan Plowright, Eileen Atkins, Judi Dench Foto: Nonstop Entertainment

Helena Lindblad om ”Nothing like a dame”.

3

Dokumentär

”Nothing like a dame”

Regi, manus: Roger Michell

Medverkande: Judi Dench, Maggie Smith, Joan Plowright och Eileen Atkins. Längd: 1 tim 23 min (barntillåten) Språk: engelska

 

Idén är genial i sin enkelhet. ”Notting Hill”-regissören Roger Michell bjuder in den brittiska nationens ädlaste ­aktriser till ett mysigt hus på ­landet. Judi Dench, Maggie Smith, Joan Plowright (det är hennes gamla sommarställe) och Eileen Atkins samlas för ett öppenhjärtigt samtal om karriär, män, hörapparater, barn, naturalism på scenen, åldrande, skräcken för ”Larry” (sir Laurence Olivier), begravningsplaner och – böcklingar.

Det sistnämnda refererar till dame Maggie Smith som minns hur de som unga turnerande skådespelare brukade trycka fast en böckling under bordet i hyresrummet om värdinnan var elak. Det är samma dam som ganska nöjt påstår att hon inte sett ett avsnitt av långköraren ”Downton Abbey” där hon spelar släktens bitska matriark (samtidigt som hon just nu spelar in en långfilmsversionen av serien): ”Jag fick dvd-boxen men har ju aldrig tid att titta, ha ha.”

Det är bara en av många salta och ­roliga detaljer i åttioplus-kvartettens vindlande samtal. Livet på scenen, särskilt Shakespeare-uppsättningar, står i centrum med mängder av generöst arkivmaterial.

Film- och tv får lite mindre utrymme i ”Nothing but a dame” även om kvartetten, särskilt Judi Dench och Maggie Smith, knappast slagit av på takten. Den del av samtalet där de två sistnämnda fnittrar som småflickor över hur mycket prosecco de drack i Rom under ­inspelningen av Zeffirellis ”Tea med Mussolini” är helt obetalbart. Man bara älskar dem ännu mer.

Det är så klokt av Michell att samla dem alla fyra innan det är för sent. Rent filmiskt känns det lite hafsigt och det finns inte mycket till spännande bildlösningar. ­Intervjufrågorna som ställs är inte heller så genomtänkta alla gånger. Men här finns inte bara några charmiga och älskade skåde­spelare som kan ­berätta anekdoter så att man vrider sig av skratt, utan här får också ett par hundra års samlade teater- och filmerfarenheter ur ett kvinnligt perspektiv. Imponerande, lärorikt och roligt.

Tre andra skådespelardokumentärer med kivnnor i fokus:

”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman, 2015), ”Bright lights: starring Carrie Fisher and Debbie Reynolds (2016), ”Gunnel Lindblom - ut ur tystnaden” (2018).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.