En fågelskrämma som börjar röra på sig, hämndlystna barn som går igen och ungdomar som försvinner spårlöst. Ett ödehus. Allt finns där. Men ”Scary stories to tell in the dark” skrämmer inte , den tar inte ens genren på allvar utan blir i bästa fall en imitation full av filmhistoriska stölder, skriver Johan Croneman.