Först kom ”Cool runnings” (1993) om ett jamaicanskt lag i rodel som begav sig till vinter OS i Lake Placid, Kanada. Så kom ”Brassed off” (1996) om en blåsorkester i en gruvhåla i norra England. Sedan började snöbollen verkligen rulla med ”The full monty” (1997) – ”Allt eller inget” på svenska. I den sistnämnda filmen mötte vi en grupp desperata arbetslösa snubbar från Sheffield som inte kunde få ihop pengar till hyran, underhållet, maten etc och därför startade en stripp-grupp för att få slantarna att räcka. En underbar film, men med ett lite mögligt budskap. Vore det kvinnor som strippade för stålar hade filmen inte fått samma kärlek och applåder – den hade då varit en dokumentär, typ. Om omoralisk misär.

”The full monty” blev en franchise, snart handlade var och varannan komedi om snubbar som gör för män lite udda saker ihop. Inte en franchise som 7-eleven eller Donken där allt är likadant, mer som världens alla kinakrogar. Inredningen påminner om andra kinakrogar, menyerna varierar en smula, krogarna är inte toppstyrda, men man vet vad man kan förvänta sig. Fläsk i sötsur sås är alltid gott. Nästan.

Så kom ”Dodge ball” (2004), ”Blades of glory” (2007) och flera filmer till på temat. Som manusförfattare till Måns Herngrens ”Allt flyter” (2009) är jag själv skyldig till att ha bidragit till filmfenomenet: Män-gör-knäppgrejer-ihop (i detta fall konstsim). Grejer som kvinnor gjort i skymundan i decennium utan att någon brytt sig.

Det är nu 20 år sedan ”The full monty” och ändå attraheras vi fortfarande av genren. I ”Fisherman’s friends” möter vi ett gäng skönsjungande yrkesfiskare från Cornwall i England.

Det är nu 20 år sedan ”The full monty” och ändå attraheras vi fortfarande av genren. I ”Fisherman’s friends” möter vi ett gäng skönsjungande yrkesfiskare från Cornwall i England. Historien är baserad på verkliga händelser och kören som filmen skildrar sjunger ännu i dag.

Som ofta i denna genre börjar ”Fisherman’s friends” med en svensexa. Ett killgäng från skivbranschen i London åker till kusten för att supa en sista gång innan äktenskapets tvång lägger sitt lock på allt. 

Nere vid hamnen står en skäggig manskör och sjunger sjömansvisor. En av London-killarna, Danny (Daniel Mays), blir lurad att han skall lova fiskargubbarna ett skivkontrakt samtidigt som resten av svensexan drar tillbaka till stan. Sedan följer en rad komplikationer, det görs en resa i en husbil, svek, skratt och kärlek uppstår och det är mysigt så in i bänken. 

Jag gillar denna film eftersom just Daniel Mays gör en strålande insats och för att fiskargubbarna faktiskt är charmiga och ibland lite överraskande. Och när vill man inte höra sjömansvisor i tid och otid?

Men, det här med könsperspektivet är ju till slut rätt så tröttsamt. När kommer filmen om ett gäng kärringar som startar en mekanisk verkstad? Eller om ett gäng tjejer med prostatacancer. Man längtar ju verkligen efter det. Eller?

Se mer. Tre andra filmer om körsångare: ”En värsting till syster” (1993), ”Såsom i himmelen” (2004), ”Gosskören” (2004). 

Läs fler filmrecensioner i DN