En ung mamma och hennes son försöker starta ett nytt liv. När pojken dras till ett mystiskt slukhål i skogen ställs tillvaron på sin spets. Den referensrika skräckdebuten gjorde succé i Sundance, men Wanda Bendjelloul saknar ett riktigt originellt manus i ”Hole in the ground”.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 15:55
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-slukhal-hot-i-skogiga-skrackisen-hole-in-the-ground/
Filmrecensioner
Filmrecension: Slukhål hot i skogiga skräckisen ”Hole in the ground”
Sarah och sonen Chris är på flykt från någon och väljer att flytta in i ett gammalt hus som knarrar, suckar och viner så att det låter som att det drar efter andan om nätterna. Utanför omfamnas stugan av en djup skog vars dragningskraft och skönhet är lika stor som dess mörka pelarsalar är skrämmande.
På bara några raska barnsbens avstånd uppenbarar sig dessutom ett gigantiskt slukhål bakom huset som får det att suga i magen när man balanserar på dess kant. Stämningen blir knappast mindre kuslig av att en hålögd granntant, spelad av regissören Aki Kaurismäkis favoritskådespelare Kati Outinen, hasar runt och mumlar något om bortbytingar.
Det råder inflation i ondskefulla barn och små dubbelgångare på film denna vår. I både ”Jurtjyrkogården” och ”The Prodigy” dyker det upp små gulliga telningar som talar gibberish och mosar skalbaggar bakom ryggen på sina intet ont anande föräldrar. Irländska ”The hole in the ground” redogör gärna för sina referenser, från scenen med de flackande ljuskäglorna i skogen (som påminner om ”Blair witch”) till den inledande bilåknings-scenen (grundligt idisslad sedan ”The Shining”).
Att det återigen är den ensamstående modern och hennes känsla av otillräcklighet som är drivmedlet i berättelsen påminner i sin tur om den enastående skräckfilmen ”The Babadook” från 2014. Sarahs flackande blick och våldsamma fantasier om sonen gör oss heller inte riktigt kloka på om det är hon eller han som är på väg att bli galen. Förutom det välkomponerade ljudspåret, som åstadkommer skräck med hjälp av vassa ljud och en effektfull klippning, och de suggestiva miljöerna framstår detta tyvärr som en rätt anemisk dubbelgångare till nyss nämnda filmer.
Här finns framför allt inte ett tillräckligt originellt manus eller engagerande karaktärer för att det ska bli riktigt läskigt. Filmens utdragna uppbyggnad mot ett storslaget crescendo faller, efter en timmes gnidande på skräckstråkarna, till slut bokstavligen i den djupa grop som filmakarna grävt åt sig själva därute i skogen.
Se mer. Tre andra filmer om besatta barn: ”Exorcisten” (1973), ”Omen” (1976), ”Us” (2019).