Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-smarta-och-ara-ett-melankoliskt-masterverk-om-aldrande/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Smärta och ära” – ett melankoliskt mästerverk om åldrande

Bild 1 av 2 Antonio Banderas i ”Smärta och ära”.
Foto: Scanbox
Bild 2 av 2 Celia Roth och Antonio Banderas.
Foto: Scanbox

Efter några halvdana filmer gör Pedro Almodóvar storstilad comeback med ett intimt och självterapeutiskt drama om en åldrande regissör. ”Smärta och ära” ger Helena Lindblad nytt hopp om den spanska regikungen. 

Bakom den lite ironiskt machoklingande titeln ”Smärta och ära” döljer sig en rätt oväntad Pedro Almodóvar-film. Nästan plågsamt självutlämnande och intim, i alla fall får man den känslan.

Det är inte så att den gamle rebellen, rabulisten och queerkungen Almodóvar helt byter stil efter ett tjugotal långfilmer och tre decennier sedan brakgenombrottet med ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”. 

Men den nya filmen bryter ändå delvis ny mark, den är grundligt melankolisk och återhållen i hela sitt väsen. I centrum står en äldre regissör, Salvador Mallo, som delvis gömmer sig bakom verkliga och psykosomatiska sjukdomstillstånd i en färgstark lägenhet fylld av kitschigt dyr design. Hans kreativa höjdpunkt ligger en bra bit tillbaka i tiden, även Mallos kärleksliv tycks vissnat och ovårdat som en övergiven trädgård. Den blockerade filmskaparen rycks tillfälligt upp ur sin letargi när Madrids Cinematek vill visa en av hans gamla filmsuccéer. 

Det ena leder till det andra, bland annat återknyter Mallo kontakten med sin gamla musa Alberto (den härjat snygga tv-stjärnan Asier Etxeandia). De två trätobröderna blåser nytt liv i sin gemenskap med hjälp av en pipa rökheroin (!) i några oväntat knasiga scener. En gammal kärlek till Salvador passerar också revy i några varma ögonblick. Det blir en genuint vacker stund där de två grånade männen återkallar en het kärlekshistoria med några få talande gester och ord.

Penélope Cruz i ”Smärta och ära”. Foto: Scanbox

Nutidsplanet kontrasteras med Mallos återblickar på sin barndom. Den unga modern kämpar för ett anständigt familjeliv trots att hon tvingas bo i en grottlik källarbostad utan tak. Det är – förstås – färgstarkt nostalgiska scener men det känns som de är väl löst förankrade i huvudspåret, även om  Penélope Cruz är glimrande i rollen. 

Läs mer: Intervju med Pedro Almodóvar 

Allt som har att göra med den plågade, isolerade filmregissören Salvador Mallo sitter dock som berget. Antonio Banderas är sammanvuxen med sin roll som Almodóvars alter ego. Uppgifterna att de två delvis haft motsvarande såriga relation som Salvador har med Alberto, är förstås inte oväsentlig i sammanhanget.

Banderas kommer uppenbarligen med ett personligt bagage som passar perfekt den här gången.

Men Banderas, som vann pris för bästa manliga huvudroll i Cannes, gör också något stort och eget med rollen bortom härmningar. Håret är uppdraget i en frissig, spikig klippning som påminner om Almodóvars signaturlook, men han spelar framför allt med en avgrundssorgsen blick som är helt omöjlig att värja sig mot. 

Banderas kommer uppenbarligen med ett personligt bagage som passar perfekt den här gången, och lyckas under knappt två timmar nästan radera minnena av många usla filmer (tänk ”Expendables 3”). 

”Smärta och ära” lär appellera till såväl de mest hårdföra fansen av den spanska stjärnregissören men också till de tittare – som jag själv – som blivit lite svala på senare år (”Att återvända” är hans enda riktigt, riktigt bra 2000-talsfilm).

”När fan blir gammal blir han religiös”, brukar man säga om det obeständiga i tillvaron. Pedro Almodóvar, som surrealistiskt nog nyss fyllt sjuttio, återvänder kanske inte direkt till sin ungdoms kyrklighet, men till någon slags tro på det ogarderade. Här har han i alla fall åstadkommit ett melankoliskt mästerverk om åldrande som paradoxalt känns som en rejäl nystart.

Se mer. Tre sevärda filmer av Pedro Almodóvar med Penélope Cruz på rollistan: ”Att återvända” (2006), ”Köttets lustar” (1997), ”Allt om min mamma” (1999).

Läs fler filmrecensioner i DN