Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: Sorglöst om mittlivskris i ”50 vårar”

Agnès Jaoui strålar i rollen som Aurore.
Agnès Jaoui strålar i rollen som Aurore.

Wanda Bendjelloul har sett ”50 vårar” av Blandine Lenoir.

4

Dramakomedi

”50 vårar”

Regi: Blandine Lenoir

Manus: Anne-Françoise Brillot m fl. I rollerna: Agnès Jaoui, Pascale Arbillot, Thibault de Montalembert m fl. Längd: 1 tim 29 min (från 11 år). Språk: franska.

Aurore (Agnès Jaoui) är en ensamstående servitris med två halvvuxna döttrar som flyttar in och ut ur sin mors trygga famn och lägenhet. Den äldsta har precis meddelat att hon är gravid medan den andra ska flytta utomlands.

Själv är Aurore på väg in i klimakteriet och tampas med svängande humör och kraftiga svettvallningar. När restaurangen hon jobbar på får en ny chef börjar han med att anställa ett gäng unga tjejer och förpassa senioren Aurore till en mer undanskymd plats i baren. Sedan fortsätter han med att ge alla anställda nya sexigare namn. Efter ett tag får Aurore nog av att bli kallad Samantha och säger upp sig. Samtidigt återupptar hon kontakten med en gammal ungdomskärlek.

Premissen för filmen är i sig lite svår eftersom den så medvetet spelar på trötta antaganden om kvinnors åldrande som någonting problematiskt. I presstexten radas ord som ”50 år, nyskild, arbetslös och snart mormor” upp i en och samma mening som vore de lika sorgliga storheter i en kvinnas liv.

Men låt er inte luras av det för ”50 vårar” är väldigt långtifrån en kvinnas martyrium utan snarare ett ganska sorglöst och livsbejakande drama om hur man hanterar de stora omställningarna i livet.

För även om beskedet om att bli mormor kommer som en överraskning så framställs det knappast som någon katastrof. Snarare som en möjlighet till en fördjupad relation till dottern och ett startskott för en välbehövlig inventering av de tankar och känslor kring det förflutna som legat osorterade hos Aurore.

Många har påtalat släktskapet mellan den kontrollerade filosofiläraren Nathalie i ”Dagen efter denna”, mästerligt spelad av Isabelle Huppert, och Agnès Jaouis Aurore.

De är båda frånskilda franska filmkvinnor i ungefär samma ålder och skede i livet. De skiljer sig åt i det att Nathalie alltid kommer att ha sin privilegierade klasstillhörighet att falla tillbaka på medan Aurore är extra utsatt på grund av sin ekonomiska situation. Att oroa sig för huruvida man kan betala sina räkningar är en ganska dålig förutsättning för den som vill ägna sig åt personlig utveckling.

”50 vårar” är delvis skriven, men inte regisserad, av Agnès Jaoui. Ändå är det ett drama helt i hennes anda. Hon är dessutom fullkomligt strålande i rollen som Aurore.

Här växlas det snabbt mellan komik och drama. Den humor som uppstår ligger framför allt i de kvinnliga karaktärernas lakoniska förhållningssätt till männen i sin omgivning.

Singelväninnan Mano saknar dock helt impulskontroll och ser det som sin livsuppgift att skapa dålig stämning genom att jaga snuskgubbar och äldre män som dejtar yngre tjejer på stan. Hennes brott mot de sociala konventionerna är upphov till en rad roliga scener.

Finast är dock skildringen av Aurores relation till sina barn som ofta gestaltas i form av nostalgiska tillbakablickar. För hennes största utmaning handlar ju om det som kanske är allra svårast, att hitta balansen i att släppa taget men aldrig riktigt stänga dörren.

Se mer:

Tre andra filmer av och med Agnès Jaoui: ”I andras ögon” (2000), ”Se mig” (2004), ”Det regnar alltid i Provence” (2008).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.