Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-sorry-we-missed-you-en-helvetesmalning-av-dagens-england/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Sorry we missed you” en helvetesmålning av dagens England

Kris Hitchen och Katie Proctor i ”Sorry we missed you”. Foto: Scanbox

Ken Loach har med ”Sorry we missed you” gjort en av sina bästa filmer någonsin.  En helvetisk nedstigning i ett klassamhälle där den fria företagsamheten blir ett grymt fängelse.

I den lilla familjen i engelska Newcastle är ekonomin katastrofal. I desperation ger sig pappa in på att köra ut paket. Han får köpa skåpvagn på avbetalning, och tacka och ta emot de fjortontimmarsdagar som bjuds. Som alla förare är han i underläge mot företaget som ger uppdragen. Varje miss från hans sida har en prislapp, från etthundra pund och uppåt.

Mamma springer som hemsjukvårdare mellan sina ”klienter”. Även hon är hemma sent. Schemat är fullt, men tiden då hon sitter på buss mellan uppdragen faller utanför, de minuterna tickar förbi obetalda.

Gigekonomin håller dem i ett järngrepp. Det går inte att hitta några andningshål då en surmulen, klottrande tonårsson är på väg att halka ur skolan, och en elvaårig dotter av stress och bråk drivs att börja kissa i sängen.

Välkommen till en helvetesmålning signerad Ken Loach. Loach är nu 83 men har med ”Sorry we missed you” gjort en av sina bästa filmer.

Det kanske mest slående är att historien om den lilla Newcastlefamiljen är så enormt proffsigt berättad. Scenerna är korta och verkningsfulla. Loach och hans stadiga manusförfattare Paul Laverty vet vad de vill visa. När det är gjort går de vidare. De dröjer aldrig.

Huvudrollsinnehavarna Kris Hitchen och Debbie Honeywood har ingen skådespelarerfarenhet att tala om. Som ofta hos Loach är det viktigaste att aktörerna har erfarenhet och personligheter som passar. Sedan är det Loachs jobb att sätta dem i situationer och med ett manus där de kommer till sin rätt. Det ger bländande resultat här, hjärtat blöder för Ricky och Abby.

Gigekonomin, där människor får arbeta som otrygga egenföretagare, är ny. Loach har varit med desto längre. I över femtio år har han porträtterat människor som Ricky och Abby, de underst i det brittiska klassamhället, pressade och utlämnade. Ett av hans tidigaste verk, tv-filmen ”Cathy kom hem” (1966), fick bostadsbristen att ta plats på Englands löpsedlar och i parlamentet, och är än i dag ett av de mest kända exemplen på film som framgångsrikt debattinlägg.

De gamla kvinnor som Abby sköter med mjuka händer och många ”luv” kan vara generationskamrater med den filmens Cathy. Finns ens längre det samhälle som då väckte Loachs vrede? Jämfört med hur det är även i så sena Loachfilmer som ”Riff-raff” (1991) och ”Raining stones” (1993) är det i ”Sorry...”  som om Ricky och hans kollegor lever i ett samhälle som inte ens låtsas lyssna på dem. Människor på arbetsmarknaden är fredlösa.

En av Abbys favoritklienter stod i soppköket under 1980-talets stora gruvarbetarstrejk. Hon förskräcks när hon ser Abbys schema: ”Vad hände med åttatimmarsdagen?”

2019 är man en stofil om man frågar efter sådant. Ricky ber om ledigt utan att behöva ordna ersättare, för att det är kris i familjen. Basen på budfirman räknar på fingrarna upp alla vädjanden han hört. Det räcker inte ens med självmord i familjen. Han beskriver sig som ”alla elaka djävlars skyddshelgon”. Så blir alla paket levererade i tid: ”Dom borde resa en staty över mig här utanför!”.

Basen Maloney är skräckinjagande gestaltad av den tjurnackade Ross Brewster. Han är i verkligheten polis. En polis eller ex-polis var också just vad Loach ville ha i rollen.

Man förstår tanken: Maloney är en fångvaktare. ”Sorry we missed you” är berättelsen om hur franchisetagaren Ricky lovas frihet och självständighet, men upptäcker att han är en fånge i egen vit skåpbil.

Se mer. Tre andra verk av Ken Loach: ”Looking for Eric” (2009), ”Jag, Daniel Blake” (2016) och Youtubekanalen ”Ken Loach films” med tidig tv-dramatik.

Läs fler filmrecensioner i DN.