Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 12:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-supercharmig-tonarsnord-bast-i-dora-and-the-lost-city/

Filmrecensioner

Filmrecension: Supercharmig tonårsnörd bäst i ”Dora and the lost city”

Isabela Moner i ”Dora and the lost city”. Foto: Vince Valitutti

Den didaktiska tv-serien om utforskaren Dora har blivit långfilm och huvudpersonen tonåring. Den vansinnigt charmiga Isabela Moner är ett fynd i det spretiga djungeläventyret.

”Dora – utforskaren” var en av många interaktiva tecknade tv-serier som dök upp i början av 2000-talet. Tillsammans med apan Boots, en talande ryggsäck och karta gav hon sig ut på en massa spännande uppdrag. Då och då stannade berättelsen upp för att publiken skulle hjälpa Dora att lösa problem. Det kunde handla om att säga något högt tre gånger eller att hitta dolda objekt i bilden. 

Syftet var bland annat att lära barn spanska (i Sverige engelska) och serien är en av alla arvtagare till de lekfulla inlärningsprogram, till exempel ”Sesame Street”, som lärt amerikanska barn att läsa och vara en bra kompis ända sedan slutet av 60-talet. 

Den nya långfilmen, som alltså inte är tecknad som tv-serien, börjar med en tillbakablick till Doras barndom i djungeln med sina föräldrar. Det är en oangenäm inledning med robotliknande barnskådespelare som talar som om de agerade i en Kinder egg-reklam. 

Det överlastade musikspåret verkar pålagt i efterhand i ett desperat försök att minimera skadan. Föräldrarna (bland annat ”Desperate housewives”-stjärnan Eva Longoria) söker efter den försvunna Inka-staden Parapata. När de tio år senare når ett genombrott och reser till Peru skickar de det förvildade naturbarnet Dora till kusinen Diego i Los Angeles.

I och med förflyttningen framåt i tiden byter filmen tack och lov rollfigurer och det som först såg ut att vara ett smaklöst massproducerat chokladägg visar sig innehålla en verklig överraskning i och med att den vansinnigt charmiga Isabela Moner gör entré i rollen som tonåringen Dora. 

Tyvärr vill ”Dora and the lost city” vara allt på en och samma gång; spännande, rolig, underhållande och nyttig.

Hennes värme och totala brist på behagsjuka är fullkomligt oemotståndlig. Förutsättningarna för överlevnad på gymnasiet visar sig nämligen vara betydligt svårare att förstå för Dora än djungelns lag någonsin varit. Hennes nördiga sätt ger henne snart öknamnet Dorky Dora (töntiga Dora) i skolan. 

Men när hon och några av kamraterna, genom en rad förvecklingar, hamnar i Doras element vinner hon snabbt över dem med sin käcka djungelmulle-stil. Här finns en rad blinkningar till tv-serien så som att Dora ibland talar direkt in i kameran och att både apan Boots och den tjuvaktiga räven Swiper är tecknade. Det finns också ett längre parti där hela filmen övergår i animerade bilder. 

Tyvärr vill ”Dora and the lost city” vara allt på en och samma gång; spännande, rolig, underhållande och nyttig. Men varje gång den tvingar in spanska ord i dialogen, vilket ju är det naturligaste i världen för tvåspråkiga barn, artikulerar skådespelarna dem så tydligt att det bryter förtrollningen. 

För det är ju trots allt en spännande strapats bland vilda djur de är ute på och ingen obligatorisk exkursion med skolan. Men framför allt känns det högst oklart vem filmen egentligen riktar sig till. Tv-serien Dora vände sig ju till de yngre barnen och slutade sändas 2014, så huruvida det är nostalgiska tonåringar eller en helt ny generation som skall vilja följa med på Doras djungeläventyr återstår att se. 

Se mer. Tre andra filmer med djungeltema: ”Indiana Jones och det sista korståget”  (1989), ”Djungelboken” (2016), ”Jumanji: Welcome to the jungle” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN