Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 17:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-svartvit-rysk-rockpoesi-i-vibrerande-leto/

Filmrecensioner

Filmrecension: Svartvit rysk rockpoesi i vibrerande ”Leto”

Roman Bilyk och Irina Starshenbaum spelar gift par i ryska ”Leto”. Foto: Triart

Ryssen Kirill Serebrennikov återkallar minnen av Leningrads musikaliska undergroundscen på 80-talet. ”Leto” följer den svartvita trenden och skildrar politik och passion bakom järnridån på både lek och allvar.

Helena Lindblad
Rätta artikel

Leningrad. Åttiotal. En vibrerande, delvis hemlig musikscen får energi av locktonerna från väst och utmanar Brezjnevs hårda regim. Skivor med The Beatles, David Bowie, Lou Reed, Talking Heads och T.Rex är hårdvaluta. Glamrocken, punken och syntpopen slåss om uppmärksamheten.

Mycket kretsar kring den karismatiske frontmannen ”Mike” i garagepunkiga bandet Zoopark, och hans snygga fru Natalja. De är fixstjärnor i en värld där den sovjetiska grå vardagen bekämpas med vildsinta konserter och heta fester.

En drömsk dag på stranden (den ryska titeln betyder just sommar) dyker den unge Viktor upp med sin gitarr, sitt stilfullt uppklippta hår och sina egna poetiska låtar. En ny, cool kronprins är född, och Natalja får svårt att hålla fingrarna och känslorna i styr.

Alla har bråttom att förverkliga sig själva i ”Leto”, ingen ser någon förändring trots att Sovjetunionens sammanbrott i själva verket redan lurar runt hörnet. ”Allt kan hända. Armén, barn, alkoholism...” lyder ett av de pregnanta replikskiftena i filmen när några musiker kallas in för att tvingas i väg till det dåvarande kriget i Afghanistan.

Regissören Kirill Serebrennikov fängslades 2017 misstänkt för bedrägeri och lyckades heroiskt nog sammanställa sin film trots att han satt i husarrest (vilket han fortfarande gör). Inte heller fick han följa ”Leto” till Cannes där den tävlade om Guldpalmen förra året, vilket kanske också bidragit till det romantiska skimret kring filmen och den undergroundkultur den skildrar. Ett narrativ som förstås passar lika bra i dag, när Putins regim handskas minst lika hårt med oliktänkande och Rysslands skugga faller över världen igen.

Läs mer om Kirill Serebrennikovs situation

”Leto” spinner vidare på den framgångsrika svartvita trenden och lägger sig berättarmässigt och musikhistoriskt någonstans mellan ”Cold war” och ”Control”.

Alla ser inte lika glatt på Serebrennikovs historieskrivning. Flera av de verkliga huvudpersonerna bakom filmens rollfigurer gick bort tidigt, bland annat den rebelliska kultfiguren Viktor Tsoï i bandet Kino som dog tragiskt i en bilolycka redan 1990. Men det finns andra röster från den tiden som uppenbarligen inte känner igen sig i ”Leto” och som tycker att filmen trivialiserar och romantiserar epoken.

Den kritiken är svårbedömd. Desto lättare att säga att ”Leto”, som fiktion betraktat, är ett ljuvligt stycke passionerat filmberättande som växlar sömlöst mellan gråmelerad realism och fantasifulla, barnsligt poetiska animationer. 

Bäst är kanske ändå det starka kraftfältet runt den passionerade trion i centrum. Den koreanske aktören Teo Yoo är utsökt i rollen som den känslige rockpoeten Viktor Tsoï, Irina Starshenbaum spelar den vankelmodiga småbarnsmamman Natalja med stark närvaro och Roman Bilyk, själv rockartist, har en smått enastående karisma och ser ut som en ung Serge Gainsbourg i rollen som Mike Naumenko.

”Leto” spinner vidare på den framgångsrika svartvita trenden och lägger sig berättarmässigt och musikhistoriskt någonstans mellan ”Cold war” och ”Control” (om Ian Curtis i Joy Division). Här finns samma undergångsromantik, samma föreställning om att kärlek och uppror är två sidor av samma mynt, samma bitterljuva känsla av att tiden är utmätt. Bara lite lekfullare. 

Serebrennikov skojar hela tiden med historien, bryter upp skeenden, skenar i väg, backar tillbaka i en yster blandning av bister munterhet. Passionerad rockromantik från öst som man definitivt inte sett förut.

Se mer. Tre andra filmer av Kirill Serebrennikov: ”Yuri's day” (2008), ”Izmena” (”Betrayal”, 2012) och ”(M)uchenik” (”The student”, 2016).

Läs fler filmrecensioner i DN