Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Svenska flyktingdramat ”Jimmie” imponerar med känslomässig styrka

Jesper Ganslandt imponerar med ”Jimmie”, ett estetiskt sammanhållet flyktingdrama som skildrar en kaotisk vuxenvärld ur ett barns perspektiv.

4

Drama

”Jimmie”

Regi, manus: Jesper Ganslandt

I rollerna:  Hunter Louis Ganslandt, Jesper Ganslandt, Anna Littorin m fl. Längd: ! tim 30 min (från 11 år). Språk: svenska

 

Den iskalla våren 2018 tycks den dramatiska flyktingvågen för tre år sedan slutligen ha slagit rot i  det svenska filmsinnet. 

Stefan Jarl skildrar hur ett inbördeskrig svärtar en ljuvlig svensk sommaridyll i den vällovliga men totalkonstruerade ”Innan vintern kommer”. 

I sommar kommer skräckisen ”Den blomstertid nu kommer” som skildrar ett Sverige under attack. 

I premiäraktuella ”Jimmie” tar Jesper Ganslandt konsekvenserna av föreställningen om att även Sverige potentiellt sett skulle kunna bli ett land man måste fly ifrån. Och han försöker, med hjälp av ett ­fyraåringsperspektiv, tänka sig hur en sådan för omvärlden djupt ovälkommen flykt skulle kunna gestalta sig.

Jag tror jag kan påstå att ”Jimmie” – med sitt omvända flyktingperspektiv – är mest intressant i den här lilla dystopivågen. Och det känns fel att avfärda den som ett offer för en vithetsnorm och föreställningen om att vita bara kan identifiera sig med andra vita – och därmed förstå konceptet flykt.

Jag kanske inte hade varit lika säker om inte ”Jimmie” så effektivt lyckades gestalta det i grunden allmängiltiga i att tvingas fly från sitt hem. Oavsett vad skälet är. 

Jesper Ganslandt testar det okonventionella greppet att använda sin egen pojke  i huvudrollen. Tillsammans spelar de far och son som ger sig ut på en farofylld flykt ut i ett knappast gästfritt Europa för att ta sig över havet till tryggheten. 

Den smärtsamma Cormac McCarthyfilmatiseringen ”Vägen” ligger förstås och molar i bakhuvudet. Men Ganslandt väjer för det mesta bort allt som skulle kunna vara spekulativt och vänder hela tiden perspektivet inåt där han kan vara känslomässig snarare än öppet politisk. Vinsten är man slipper förhålla sig till den eventuella realismen i ett krisscenario. 

”Jimmie” imponerar också genom att vara extremt väl estetiskt sammanhållen trots sin blygsamma budget. Måns Månssons närgångna foto, nästan hela tiden i barnets ögonhöjd och med kort skärpedjup, skapar en ram som håller ihop den vindlande historien där den lilla familjen skiljs och möts i flera omgångar. Jon Ekstrands svävande, sinnliga musik skapar också en intensiv närvarokänsla.

Det är förmodligen ingen slump att det flyende barnet delar namn med den svenska politiker som ­visat minst empati för de människor som söker skydd i vårt land. ­Jimmie Åkesson kommer aldrig att se den här filmen, men om han gjorde det tror jag att till och med han skulle öppna sitt hjärta. Så känslomässigt stark är den.

Se mer. Tre andra filmer av Jesper Ganslandt: ”Farväl Falkenberg” (2006), ”Apan” (2009), ”Blondie” (2012).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.