Salam (Kais Nashif) är en oföretagsam överårig ungkarl som bor i Jerusalem. Han är palestinier, och har fått jobb som allt-i-allo på sin farbrors tv-såpa ”Tel Aviv on fire”, som spelas in på Västbanken. 

Serien utspelar sig under upptakten till sexdagarskriget, det arabisk-israeliska kriget 1967. Hjältinnan är en dristig och förförisk arabisk spion som under judisk identitet snärjer en israelisk general. 

En av Salams uppgifter är att korrigera uttalet i den dialog som är på hebreiska. När han får en replik omskriven börjar han omgående titulera sig ”manusförfattare”, något som straffar sig när han vid en gränsövergång får stationens misstänksamma befälhavare Assis (Yaniv Biton) ögon på sig. Det visar sig att Assis fru följer serien. Snart börjar han komma med krav på hur handlingen i ”Tel Aviv on fire” ska utvecklas.

Läs mer: Intervju med filmregissören Sameh Zoabi 

En originell idé, en ovanlig miljö, färgstarka aktörer – det finns mycket att gilla i ”Tel Aviv on fire”. Men den samlar sig aldrig tillräckligt för att ta sig över nivån ”sympatisk”.

Den är i mycket en typisk showbusinesskomedi, där det till genrens klassiska kriser läggs de speciella svårigheter som uppstår när showen är förlagd till ockuperat område. 

Zoabis film har jämförts med Woody Allens ”Kulregn över Broadway” (1994), och den har absolut sina stunder. Det är skådespelarnas film.

Salams farbror Bassam (Nadim Sawalha) drar intrigen åt ett håll: den israeliska generalen är till för att sprängas. Assi, vars uppslag Salam börjar utnyttja, vill göra generalen tjusigare och se agenten kapitulera för kärleken. 

Skådespelaren som gör generalen börjar undra över det välvilliga porträttet av en israelisk officer och säger: ”Jag har suttit i israeliskt fängelse i sju år. De är inte särskilt trevliga.”

Det är överraskande och värmande att det går att göra komedi av en av världens mest långdragna och deprimerande konflikter. Zoabis film har jämförts med Woody Allens ”Kulregn över Broadway” (1994), och den har absolut sina stunder. Det är skådespelarnas film. Sawalah är rolig som frodig småhandlare i underhållningsbranschen, Bitov livar upp som terrierlik militär, Nashif är en mumlande Kramer-typ, och Lubna Azabal, från ”Nawals hemlighet” (2010), är bra som dramats diva, även om hon har för lite att göra. 

De jobbar hårt. Fast historien utspelar sig på så laddad mark, känns det ibland som om man satt på en trygg gammal svensk pilsnerfilm, med återkommande skissartade scener som begåvade skådespelare får rädda.

Se mer. Tre andra filmer om besvärliga inspelningar: ”Dag som natt” (1973), ”Living in Oblivion – tystnad, tagning!” (1995), ”The other side of the wind” (2018).

Läs fler filmrecensioner i DN