Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”The death of Stalin” - en dödsföraktande gubbfest

 

 

Stalins död tema i Armando Iannuccis nya film. Helena Lindblad recenserar.

4

Dramakomedi

”The death of Stalin”

Regi: Armando Iannucci

Manus: Armando Iannucci, David Schneider m fl. I rollerna: Rupert Friend, Andrea Riseborough, Steve Buschemi, Jeffrey Tambor, Michael Palin. Längd: 1 tim 46 min (från 11 år). Språk: engelska

 

Det är inte så konstigt som det kanske låter att den smarta politiska samtidssatirikern Armando Iannucci (serierna ”Veep” och ”The thick of it” samt den Oscarsnominerade filmen ”In the loop”) backar bandet tillbaka till 50-talets Moskva.

Britterna hyser en långvarig och intensiv hatkärlek till rysk kultur under den här tiden, som tidningen The Independent påpekade nyligen. Filmaren Peter Greenaway har gjort en biopic om den ryske mästaren Sergej Eisenstein, Martin Amis har behandlat Stalins terror och Julian Barnes har skrivit den mästerliga fiktiva biografin ”The noise of time” om kompositören Sjostakovitj och hans Stalinångest när despoten lät förstå att han inte gillade operan ”Lady Macbeth från Mzensk”.

”The death of Stalin” är precis vad det handlar om. Josef Stalin drabbas av en hjärnblödning på sin lyxiga, grönmålade datja och eftersom han skrämt sin omgivning (och nogsamt gjort sig av med landets läkare) varken vågar eller kan någon hejda den mustascherade regeringschefen från att kila vidare. Så fort tyrannen däckat i en ovärdig urinpöl utbryter en veritabel maktkamp.

Iannucci har baserat sin film på en fransk tecknad roman med samma titel och förädlar filmiskt den distanserande seriefigursestetiken genom att rollbesätta Stalin och hans närmsta maktelit med amerikanska och brittiska aktörer som behållit sina egna engelska dialekter.

”The death of Stalin” är kanske den minst A-märkta film man kan tänka sig just nu men skådespelarmässigt, tematiskt och visuellt är ”The death of Stalin” en underhållande gubbfest i kongenialt murriga miljöer. 

Steve Buscemi ingjuter en avväpnande känsla av gammal Brooklyngangster i rollen som den lönnaggressive Chrusjtjov (”Jag ska begrava dig i historien, din fete fan”), teaterstjärnan Simon Russell Beale gör en infam tolkning av Stalins handgångne man Berija, den ökända bossen för  säkerhetstjänsten. Jeffrey Tambor gestaltar i sin tur den vankelmodige Malenkov med fin närvaro och Michael Palin ingjuter i sin tur en sorts prillig Monty Python-känsla i filmen med sin gestaltning av den trolöse Molotov.

Extra plus för att Rupert Friend, mest känd som Peter Quinn i ”Homeland”, här kommer ut som en strålande komediaktör i rollen som Stalins alkade och maktberusade son. ”När vi möter ungrarna, får vi skjuta dem då?” frågar han till exempel uppriktigt när han hänger vid en hockeyrink där ett gäng reserver tränar (det riktiga landslaget har omkommit i en flygolycka som inte får nämnas eftersom ryska plan inte kan krascha).

Iannucci har även i den här historiska kontexten ett suveränt öga och öra för politiskt intrigmakeri, konkurrens till döds, hur makt deformerar (män) och urholkar själar. Han skapar en tillräckligt skarp satir för att inte förvandla Stalins skräckvälde till ett smaklöst gyckelspel. Däremot lyckas han inte – vilket förmodligen beror på den historiska och kulturella distansen – skapa riktigt det verbala humorfyrverkeri som man blivit bortskämd med. Men även om det är lite långt mellan skratten har man aldrig tråkigt med Stalins gamla gäng.

Se mer:

Tre andra filmer som ­bygger på serieromaner: ”Blå är den varmaste färgen” (2013), ”Perse­polis” (2007), ”Ghost world” (2001).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.