Det är fascinerande att man kan åstadkomma någon så tomt som ”The hustle” när det finns pengar, filmstjärnor och glamourösa miljöer att leka med, skriver Kerstin Gezelius.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 09:06
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-the-hustle-ar-beklammande-dalig-och-tom/
Filmrecensioner
Filmrecension: ”The hustle” är beklämmande dålig och tom
Tvekade lite mellan ettan och nollan i betyg, men kriteriet för en nolla är inte bara att det är stötande kasst, etiskt och estetiskt, utan också att man efteråt inte ens kan redogöra för vad den handlar om eller var den utspelar sig. Det är ganska svårt att få noll alltså. Lite av en utmärkelse, trots allt, att inte få in ens en poäng.
”The hustle” bygger på ”Rivierans guldgossar”, en glansig och redan då lite solkig åttiotalshit om två bedragare med Michael Caine och Steve Martin. Det ”fräscha” konceptet nu är att det är två kvinnor som är bedragarna och dumma sexistiska killar som är offren. Det räcker inte långt. Ann Hathaway spelar, ovanligt stelt, en sofistikerad bedragerska som får sina cirklar rubbade när en tjock australiensisk b-bedragerska (Wilson) klampar in i hennes fina trädgård med backpack, frontpack, låg moral och sämre smak.
Montaget där Hathaway ska träna upp Wilson i bedrägeriets ädla konst är beklämmande som riktigt dålig porrfilm med halvlama erektioner och ledsna kvinnoansikten.
Wilson blir aldrig helt tråkig, men hon kommer svindlande nära den här gången. Dialogen är så trött att den verkar ha en allvarlig sjukdom. Ett montage i mitten när Hathaway ska träna upp Wilson i bedrägeriets ädla konst är beklämmande som riktigt dålig porrfilm med halvlama erektioner och ledsna kvinnoansikten.
Hur man kan åstadkomma något så tomt när det finns pengar, filmstjärnor och glamourösa miljöer att leka med är nästan fascinerande, men inte tillräckligt fascinerande för att ge en poäng.
Den kommer istället i form av en vältajmad, brittisk komikertrio (med Hanna Waddingham i spetsen) som dyker upp mot slutet av filmen och försvinner alldeles för fort. Deras dialog är nog inte så mycket roligare den på pappret, men de kan verkligen få den att att studsa.
Å andra sidan tänkte man det om Wilson också när hon dök upp i biroller. Det här att ta en komikers små trix, tänja ut dem över två timmar och tro att man har en huvudroll fungerar bara inte. Om man inte är ute efter att köra dem i botten så fort som möjligt.