Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: ”The killing of a sacred deer” är ett lysande familjedrama

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos är tillbaka med ett lysande, klaustrofobiskt och absurdistiskt familjedrama. Varje bild känns som ny, skriver Kerstin Gezelius.

5

Drama

”The killing of a sacred deer”

Regi: Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou. I rollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Alicia Silverstone m fl. Längd: 2 tim 1 min (från 15 år). Språk: engelska.

Ibland är en film som medicin. Man sväljer ett litet piller. Väntar. Hinner komma ut från bion. Ingenting verkar hända. Man undrar lite om man kanske skulle ta ett till. Det här var inte så effektivt. Men så plötsligt infinner sig en främmande känsla. Filmens efterklang.

Efterklangen på ”The killing of a sacred deer” är lugn, ordning och klarsyn. Konstigt nog, för det som händer på duken är både hårresande, groteskt och dessutom delvis övernaturligt utan att någon kommenterar det eller förklarar det.

Här är alla filmer som DN gett toppbetyg – och var du kan se dem

Känslan efter Yorgos Lanthimos dundrande debutgenombrott ”Dogtooth” 2009 var en helt annan. Då satt man mest och höll sig för visdomstanden och ville halvt framåtböjd krypa in i ett hörn. Fylld av beundran för en så rakt igenom originell, visionär och oförutsägbar regissör, ville man ändå väldigt gärna slippa se den igen

Hans ”The lobster” var lite lättare att uthärda. Colin Farrells handfallet komiska spelsätt och en rebellisk romans guidade oss genom de mer plågsamma partierna.

”The killing of a sacred deer” handlar om en firad hjärtkirurg med en stilig hustru och två vackra barn. På lunchen går han i väg från jobbet till obekväma möten med en ung man som han ger presenter, som han ljuger om för sina kollegor och som besvärar honom när han oväntat dyker upp på sjukhuset. Man tänker sig att det är en prostituerad, men blir mer tveksam när läkaren bjuder hem pojken att träffa hans familj.

Någonstans i andra halvan av filmen sätts dramats äggklocka i gång och instruktioner värdiga en actionfilm levereras på ett osannolikt sätt: Då och då kommer det att hända, innan dess måste du ha gjort det här och det här.

Timglaset vänds och sanden börjar rinna. Ändå infinner sig aldrig någon panik. Bara en akut olustkänsla. Det hela är predestinerat. Det finns ingen hjälte här som kan ändra gudarnas vilja. Eller?

Filmen är varken ond eller god, vacker eller ful. Ändå är varje bild liksom ny. Lanthimos har ett lakoniskt sätt att berätta saker som inte ens stoltserar med sin lakonism. Om han kom från det antika snarare än det moderna Grekland så hade jag gissat att han var uppvuxen i Sparta.

Klangrummet, det psykologiska, är borttaget, som när man tvättar bort ljud i en ljudstudio och bara en enda röst helt utan omvärldsljud finns kvar.

Bilderna har ingen atmosfär. Inte ens en brist på atmosfär. Ingen stil, men inte heller någon brist på stil. Man skulle kalla det hyperrealism om det hade varit realistiskt, men det är det inte heller. Snarare modernism. Yta är yta är yta. Färg är färg är färg. Fru är fru. Barn är barn. En klocka är en klocka och när man talar länge och väl om att byta armband på sin klocka betyder det inget annat. Inte heller när man – mer förbryllande och mindre realistiskt – diskuterar varandras kroppsbehåring.

Sedan när dialog och bild tvättats antiseptiskt rena låter Lanthimos musiken skära in som en skalpell i dramat. Musikspåret överträffar nästan ”Psycho” och ”Taxi driver” vad det gäller att klampa in i upplevelsen och bli en påtaglig aktör i sig.

Helt neutrala bilder av någon som går in i ett hus närmast attackeras av skräckfilmsmusik. Det skulle kunna vara plojigt, en drift med skräckfilmsgenren, men det komiska, i musik, skådespel, bild och ord, tar aldrig över. Man kan lugnt säga att Lanthimos är i kontroll över sina uttrycksmedel.

När allt är över visar sig förstås allt – från samtal om läderarmband och bröstbehåring som behöver rakas av för ekg-kontroller till närbilder av pulserande hjärtan – ha sin nästan prydliga betydelse. På dramats metaforiska nivå. Att filmen använder sig av metaforer är ingen kritikerövertolkning. Mot slutet redovisas till och med vilken myt man har utgått ifrån. Och ordet metafor sägs ut i replik och förklaras på ett väldigt handgripligt och blodigt sätt, nästan som en attack på en publik som inte förstår eller tidigare har feltolkat Lanthimos filmer.

Men det fascinerande med den här oväntade filmskaparen är att han blir förstådd, trots intensivt obehag och klaustrofobisk absurdism.

”The lobster” var till och med en publikframgång, men den hade i och för sig en kärlekshistoria i centrum. Den här filmen döljer all eventuell kärlek djupt ner på havets botten. Föräldrar och barn är alla avhumaniserade för varandra, som patienter på operationsbordet. Konstigt nog gör det skräcksituationerna de hamnar i otäckare. Som om de bar masker, men trots sin stela, osympatiska yta, faktiskt ändå representerar människor.

Och då är efterklangen av lugn och klarsynthet något jag själv får hantera. (Också i det finns en liten association till ”Taxi driver”.) Tycker jag alltså att det som har skett är i sin ordning? Borde inte efterklangen vara förtvivlan? Eller har Lanthimos omärkligt lotsat mig igenom katarsis medan jag var nedsövd av bedövande bilder?

De antika gudarna har ryckt betydligt närmare än de var för trettio år sedan. Yorgos Lanthimos tolkar deras vilja.

Se mer. 

Tre andra filmer med med Colin Farrell: ”De bedragna” (2017), ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (2016), ”True detective” (säsong 2, 2015).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.