Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: ”The shape of water” är en berättelse på tomgång

Kerstin Gezelius recenserar ”The shape of water” som Oscarsnominerats i 13 olika kategorier. ”Filmen går på tomgång”, skriver Gezelius.

2
Drama
”The shape of water”
Regi: Guillermo del Toro . Manus: Guillermo del Toro , Vanessa Taylor. I rollerna: Sally Hawkins, Richard Jenkins, Doug Jones, Olivia Spencer, Michael Stuhlbarg , Michael Shannon m fl . Längd: 1 tim 59 min (från 15 år). Språk: engelska.

Så länge det finns ett mysterium, innan man förstår vad som pågår, så har ”The shape of water” ett visst sug.

En kvinna sover svävande över en säng i det mörka havsdjupet, omgiven av svävande möblemang, och Richard Jenkins modulerade, men sakliga och ganska gripande berättarröst undrar hur han ska berätta om vad som hände. Fortfarande när väckarklockan ringer och kvinnan på sängen vaknar i sitt rum ovanpå en biograf är man nyfiken, även om scenografin är ohyggligt retroromantisk och teatermålad som i en fransk nittiotalsfilm. 

Allt går väl i cykler, tänker man välvilligt. Den skulpterade surrealistiska stil som Terry Gilliam, liksom den franska duon Jean-Pierre Jeunet/Marc Caro, slog igenom med och som har löpt som ett parallellt spår genom hela filmhistorien från Méliès via Jean Cocteau, har sitt eget existensberättigande. Och Guillermo del Toro gav genren en ny skjuts i sin fängslande andravärldskrigssaga ”Pans labyrint”.

Elisa Esposito är en stum hjärtegod kvinna (”hjärtegott” spelad av den annars så humoristiska Sally Hawkins). Hon bor i ett slitet rum ovanpå en biograf och nattarbetar som städerska i ett mystiskt, militärt laboratorium. Hon har en vän, en granne (Jenkins) som hankar sig fram som reklamtecknare och försöker stänga den moderna världen ute med dansfilmer från trettiotalet. 

Tillsammans lever de i en magiskt föråldrad värld, utarbetad av av världens mest perfektionistiska scenografer och maskörer. Musette-dragspel ackompanjerar Elisa när hon drömmande tittar ut genom bussfönstret på kvällarna. När ingen tittar tar hon gärna några små steppande steg och hon klär sig i trettiotalsklänningar.

Det tar därför ett tag innan man förstår att dramat i själva verket utspelar sig under kalla krigets sextiotal. Det hörs skrik ut i labbets välvda kulvertar på nätterna. En FBI-agent eller civil officer får fingret avbitet av en något som hålls instängt i ett bepansrat akvarium. 

En nervös laboratoriechef i vit rock och glasögon vill hålla monstret vid liv för vetenskapen och Elisa, som märkligt orädd låter monstret dela hennes lunch och lär det teckenspråk, blir förälskad. Det är en lång, atletisk, vattenödleliknande man med skimrande fjäll, smäktande blick och ett mystiskt könsorgan. En imponerande kreation, släkt med Jean Cocteaus best från “Skönheten och odjuret”, inte till utseendet men i fråga om monstruös, erotisk utstrålning. 

Sen händer det inget mer. Så fort bilden klarnar av vad det är som lever i verkstaden, vad forskaren döljer och vad den ondskefulla agenten går för; så fort spelplanen och insatserna är presenterade, börjar berättelsen gå på tomgång. 

Tomgång är kanske fel ord: det händer massor. Ryska agentmöten, flykt via tvättkorgar, sadistiska sextrakasserier och erotik över artgränserna. Men inget oväntat händer i själva historien. Den tickar på enligt en ordinär dramaturgisk mall utan överraskningar. Det blir så mycket mer påfallande när världen den utspelar sig i är så extraordinär. 

När ett manus löper på autopilot och inte går att vända beror det på att det inte finns någon tillräckligt intressant tanke från början. Filmen måste ha pitchats, skrivits, rollbesatts och finansierat på bara en visuell idé med sexfantasivibbar, uttalad av en Oscarsbelönad, “konstnärlig” regissör av den typ som Hollywood antingen stöter ut eller faller helt i farstun för. Eftersom del Toro är en av världens främsta vad det gäller mask och fantasifulla kreationer och fiskmannen spelas av samme Doug Jones som firade triumfer i ”Pans labyrint”, har han fått carte blanche. 

Men någon gång under processen måste någon ha insett att här finns ju ingenting! ”Pans labyrint” var ett symboldrama om andra världskriget. Hur kan samma typ av berättelse - en flicka bekämpar människans ondska med naturens egen urkraft - bli ett symboldrama också för kalla kriget? 

De är ju två rätt olika skeden i historien, dynamiskt sett närmast motsatta. Och den här längtan tillbaka till fyrtiotalet som kommer fram i kläder och musik, hur rimmar den med vad han berättade om det decenniet då? Varför ta in all den här franska bråten när han berättar om amerikanskt sextiotal? Lika obegripligt är regnet av Oscarsnomineringar. Med ett tunt lager av “konstnärlighet” kan man tydligen kränga vilken banal saga som helst. 

Att fiskmannen numer säljs som sexleksak är däremot ingen överraskning. Sexfantasin är nog den renaste drivkraften bakom filmen. En stum kvinna och en djurisk man. Vad kan vara hetare?

Som för att rentvå sig har del Toro låtit “the bad guy” gå igång på hennes stumhet på ett “sexistiskt” sätt medan amfibiens åtrå är insvept i ett överromantiskt skimmer. Därmed tror del Toro att hans eget flåsande inte ska höras. Det hörs.

Se mer. Tre andra filmer med Sally Hawkins: ”Maudie" (2016), ”Paddington” (2014), ”Blue Jasmine” (2013).

Fakta.

Drama

”The shape of water”

Regi: Guillermo del Toro. Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor. I rollerna: Sally Hawkins, Richard Jenkins, Doug Jones, Olivia Spencer, Michael Stuhlbarg, Michael Shannon m fl. Längd: 1 tim 59 min (från 15 år). Språk: engelska.

Betyg: 2. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.