Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-18 16:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-the-wife-gestaltar-ett-konskrig-i-nobelprisets-skugga/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”The wife” gestaltar ett könskrig i Nobelprisets skugga

Glenn Close och Jonathan Pryce spelar äkta makar i ”The wife”.
Glenn Close och Jonathan Pryce spelar äkta makar i ”The wife”. Foto: Graeme Hunter

”The wife” är en välklippt skådespelarefest där Glenn Close och Jonathan Pryce excellerar, ett drama om skapandets villkor som ekar av misogynitet men gestaltar ett spektakultärt uppbrott.

Eva af Geijerstam
Rätta artikel

Det berömda telefonsamtalet når Joe Castleman och hans hustru Joan i den äktenskapliga sängen. De är båda några och sextio, när Svenska Akademien en tidig morgon ringer och meddelar nyheten att Nobelpriset i litteratur tilldelats den ivrigt förväntansfulle Joe.  

Han har redan hunnit deklarera sin dödliga besvikelse om han inte heller den här gången får priset. Han skickar Joan till husets andra telefon för att lyssna till beskedet och när luren lagts på drar han upp henne på sängen för en vildsint skuttande dans under utropen ”Vi vann det!”

Redan här finns det en skorrande biton i de bådas reaktioner.

När Björn Runge tar sig an Meg Wolitzers hyllade roman ”Hustrun” (2003), sinnrikt manusbearbetad av Jane Anderson, faller allt ljus på skådespelarna.

Läs mer: DN väljer Glenn Closes fem bästa roller

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den landar mitt i Akademikrisen med ”Kulturprofilen”, metoo-upprop och manliga kotterier. Romanens alla vitrioldoftande iakttagelser må, liksom filmen, utspela sig på 90-talet (ursprungligen gällde det inte Nobelpriset utan ett något mindre bemärkt litterärt pris, kallat Helsingforspriset).

Nåväl, nu gäller det Nobelpriset och Joe Castleman håller champagnehov i den imposanta villan: för familj och förläggare, för vänner och bekanta, hela tiden noggrann med att kalla till sig sin fru, ”mitt livs kärlek”, ”min musa”. Just vad detta innebär skildras i återblickar till ungdomens 50-tal, då Joe var litteraturlärare och Joan hans elev med författarambitioner. Hans kroniskt återkommande otrohet och förförelseknep har förblivit desamma.

Allt ljus på Glenn Close och Jonathan Pryce, som med små och förfinade medel får fram det långvariga beroendet och medberoendet i sitt äktenskap.

Jonathan Pryce som Joe excellerar i klädsamt självironiska och blygsamma uttalanden. Glenn Close som Joan speglar sin alltmer olustfyllda roll som offentlig dekoration till makens tillfredsställelse över framgången, medan hon i det privata håller reda på makens preskriberade piller och plockar upp hans kringströdda persedlar. Hon ser ”upphetsningens uråldriga maskineri surra igång inom honom likt en automatisk pennvässare”, vare sig det rör sig om en uniformsklädd flygvärdinna som bjuder på kakor eller en ung fotograf som är satt dokumentera författarens rörelser under Nobelveckan.

Läs en intervju med Björn Runge om att göra ”The wife” 

Kring uppvisningen av detta tänkt perfekta par cirklar en journalist (Christian Slater) med ambitioner att skriva Castlemans biografi och i processen avslöja den innersta hemligheten i hans framgång och en mörkt misslynt son (Max Irons) med egna författarintentioner, förödmjukande avfärdad och förminskad av sin patriarkale far.

Det är fullt förståeligt att manuset – och skådespelarna – lockade Björn Runge att efter några år som teaterregissör återvända till filmen. Inte minst för att Lena Runge har en sällsynt förmåga att som klippare skapa rytm och flyt i detta drama om en senkommen revolt mot den kvävande biroll, som egentligen är en huvudroll.

Som svensk kan man naturligtvis beklaga att Nobelfestligheterna tycks medvetet förminskade och skratta åt Johan Widerbergs bockande och medsmygande gästspel som organisatör av det traditionella Luciatåget.

Det är inte huvudsaken i detta drama om skapandets villkor som ekar av Nobelprisens numera omdiskuterade ointresse för kvinnors väsentliga bidrag också i andra discipliner.

Men allt ljus på Glenn Close och Jonathan Pryce, som med små och förfinade medel får fram det långvariga beroendet och medberoendet i sitt äktenskap, åldrandets vedermödor och till sist det uppbrott som visar att det aldrig är för sent. Inte ens för kvinnor.

Se mer. Tre andra filmer av Björn Runge: ”Harry och Sonja” (1996), ”Om jag vänder mig om” (2003) och ”Mun mot mun” (2005).