Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-tills-frank-skiljer-oss-at-saknar-gnistan/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Tills Frank skiljer oss åt” saknar gnista och äkthetskänsla

Lisbeth Johansson och Liv Mjönes i ”Tills Frank skiljer oss åt”. Foto: Karin Alfredson

”Tills Frank skiljer oss åt”, Peter Magnussons tredje försök i genren romantisk komedi, saknar äkta känsla och liv. Liv Mjönes tajmning hjälper inte, skriver Jacob Lundström.

Med filmerna ”Sommaren med Göran” och ”En gång i Phuket” gjorde manusförfattaren Peter Magnusson komedier med fumlig romantik och dråpliga semestersituationer, i rakt nedstigande led från ”Sällskapsresan”. De bortkomna huvudpersonerna, spelade av Magnusson själv, testade dock inte brödrostar som Stig-Helmer utan hade hopplösa samtidsjobb som eventfixare respektive karriärcoach.

I Magnussons tredje försök i genren, ”Tills Frank skiljer oss åt”, hymlas det inte om släktskapet. Med en höjdrädd huvudperson som vid ett tillfälle ger sig ut på en ofrivillig flygtur, pekar den här romantiska slalomkomedin med hela handen mot ”Sällskapsresan 2”. Här finns också en lustig yrkesroll direkt från 2019: en jourhavande receptmästare på en juicebar.

Den här gången har dock Magnusson släppt huvudrollen till Liv Mjönes, som häromåret var rolig som problemstartare i relationskomedin ”All inclusive”. I ”Tills Frank skiljer oss åt” spelar hon läraren Vera som har dålig pli på eleverna och ännu sämre ordning på sitt kärleksliv. Av livscoachen får hon rådet att binda sig med första bästa halvskapliga singelman.

Läs mer: Intervju med Liv Mjönes 

Mjönes gör det mesta av en rollfigur som verkar bestå av femtio procent Bridget Jones, femtio procent killgissningar om singelkvinnor i Stockholm. I den här svenska lagomvarianten finns förstås varken Hugh Grants ohyfsade charmör eller Colin Firths trofasta människorättsadvokat som romantiska alternativ. Så roligt ska vi inte ha det. I stället hamnar Vera i kläm mellan två sportkillar.

Här saknas alla kufiska eller kuriösa biroller som gjorde Lasse Åbergs och Bo Jonssons ”Sällskapsresan”-filmer minnesvärda.

Magnusson återfinns själv i rollen som den egenkära mammaspojken Carl-Johan som älskar slalom, medan Erik Johansson precis som i tv-serien ”Bonusfamiljen” får spela en jättebeige lärarfigur. Här heter han Frank och gillar skärmflyg. 

När Vera stöter ihop med den tidigare kollegan och förälskelsen Frank i Åre försöker hon slingra sig ur ett överilat frieri till Carl-Johan. Snart sprattlar hon i ett nät av osannolikt dåliga lögner. Mjönes försöker utnyttja tajmningen i sitt minspel, men det hjälper inte när filmens manus är ett blaserat hopkok på gamla klyschor.

Här saknas alla kufiska eller kuriösa biroller som gjorde Lasse Åbergs och Bo Jonssons ”Sällskapsresan”-filmer minnesvärda. Med följden att ”Tills Frank skiljer oss åt” inte lyckas avvärja den överhängande risken med all humor som bygger på minsta gemensamma nämnare, nämligen att det blir helt identitetslöst.

I hundra års tid har filmbranschen sökt sig till Jämtland för såväl naturlyriska prestigeproduktioner som pittoreska lustspel. I förväxlingskomedin ”Kärlek och störtlopp” från 1946 spelar till exempel Sture Lagerwall och Eva Dahlbeck två stockholmare som finner varandra i snön. Tyvärr har turistorten Åre ingen karaktär alls i ”Tills Frank skiljer oss åt”, även om Carl-Johan har något slags jämtländska anor.

Ingen av fjällbilderna fäster. Som lättsam komedi saknar ”Tills Frank skiljer oss åt” inspirerade roligheter, som drama om urban ensamhet varje tillstymmelse till äkta känsla. Det är en film med så mycket frånvaro av liv att den lika gärna hade kunnat filmas framför en green screen.

Se mer. Tre andra svenska romantiska komedier: ”En stilla flirt” (1934), ”En kille och en tjej” (1975), ”Fyra år till” (2010).

Läs fler filmrecensioner i DN