Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 23:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-tjusigt-men-ofokuserat-om-polarpionjar-i-amundsen/

Filmrecensioner

Filmrecension: Tjusigt men ofokuserat om polarpionjär i ”Amundsen”

Bild 1 av 3 ”Amundsen”
Foto: SF
Bild 2 av 3 ”Amundsen”
Foto: SF
Bild 3 av 3 ”Amundsen”
Foto: SF

Norska storfilmen ”Amundsen” slår mynt av den norske nationalhjälten som vann racet om att komma först till polerna. En rasande vacker film med ståtlig musik men lite osammanhängande, skriver Johan Croneman.

Rätta artikel

Inledningen är lockande, spännande, lovande. En kort gastkramande dramatisk flygkrasch över ett iskallt och obarmhärtigt Nordpolen, sent 20-tal, ett rätt ofattbart företag egentligen och en rätt dumdristig flygning med tanke på tidens begränsade teknik och säkerhet. 

Allt ackompanjerat av Johan Söderqvists mäktiga, dånande ljudbild - hans musik är en av hela filmens stora förtjänster, inte sällan briljant i sin följsamhet och originalitet (som så ofta förr).

Regissören Espen Sandberg och Johan Söderqvist samarbetade redan på ett annat norskt upptäckarepos, ”Kon-Tiki” (2012), där huvudrollen som Thor Heyerdahl förresten också gestaltades av Pål Sverre Hagen - det är ett litet fint minikollektiv som lämnar eget utrymme åt var och en på sitt speciella sätt. Väldigt lyckat.

Espen Sandberg slog igenom 2008 med en välgjord film om den norske motståndshjälten från andra världskriget, ”Max Manus” (som tål att ses om). 2017 gjorde han  ”Pirates of the Caribbean: Salazars revenge” - det är väl inte otroligt att han kommer ha en fortsatt internationell karriär utstakad, han visar inte minst här i ”Amundsen” att han till fullo kontrollerar den här typen av stora och komplicerade produktioner.

Läs mer: Så bra är norska krigssuccén ”Max Manus” 

”Amundsen” handlar förstås om en av Norges absolut största nationalhjältar genom tiderna, polarforskaren och upptäcktsresenären Roald Amundsen, förste man att nå både Syd- och Nordpolen, den förste som seglade genom nordvästpassagen. Filmen spänner över hela Amundsens liv, och kanske är den ambitionens baksida filmens största problem: Manuset tappar fokus i perioder.

Hela filmen ramas in av ett dygnslångt samtal mellan Roalds bror, Leon Amundsen, och Roalds kanadensiska älskarinna Bess Magids (de spelas mycket väl av Christian Rubeck respektive Katherine Waterston). 

Leon och Roald var länge oskiljaktiga som både bröder och partners (Leon finansierade Roalds expeditioner), Bess var en i raden av Roalds affärer med gifta kvinnor - det är nog ändå till största delen en film om två bröder, och jag hade nog kunnat tänka mig att stanna vid den kärleken och konflikten, och rent dramatiskt tror jag också att filmens höjdpunkt ligger mycket för tidigt i filmen, det stora racet mot Sydpolen mellan Roald Amundsens norska expedition och den brittiska diton ledd av Robert Scott 1912. 

Jag vet inte om man kan kalla en film ”utspridd”, det är i alla fall vad som inträffar, vi landar på en mängd små episka filmöar, där inte alla nedslag alltid sitter helt ihop. Jag tror kanske också att man måste vara lite av en genreälskare för att till fullo omfamna hela Espen Sandbergs biografiska berättelse (och det är jag förvisso), men när man efter 2 timmar och 5 minuter fortfarande inte fått något som helst svar på filmens kanske viktigaste fråga, ”varför”, ja då känner man sig antingen lite besviken eller aningen uttråkad.

”Kjedeligt”, säger norrmännen, och det känns på något sätt något mer nyanserat än svenskans ”tråkigt” - jag hade inte tråkigt alls, Espen Sandberg lyckades hela tiden invagga mig i förvissningen att han snart skulle nå pudelns kärna, men det gör han aldrig.

Lite trött blir man också på Pål Sverre Hagens konsekvent strama, stränga och sammanbitna spel, först som den äldre Roald får också han släppa bromsen och blomma ut som han förtjänar.

Visuellt är det vackert som en vårdag!

Se mer. Tre andra filmer om stora upptäcktsresare: ”Med Sven Hedin i Österled” (1928), ”Aguirre - Guds vrede” (1972), ”Kon-Tiki” (2012). 

Läs fler filmrecensioner i DN