Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-19 01:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-turkiska-det-vildvaxande-parontradet-en-valdig-film-med-stora-krav/

Filmrecensioner

Filmrecension: Turkiska ”Det vildväxande päronträdet” en väldig film med stora krav

”Det vildväxande päronträdet” är en av få turkiska filmer på bio i Sverige.
”Det vildväxande päronträdet” är en av få turkiska filmer på bio i Sverige. Foto: Njutafilms

Den Guldpalmsbelönade turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan är tillbaka med en majestätisk film om en blivande författare på landet, ett mäktigt men krävande verk som för tankarna till såväl Anton Tjechov som Ingmar Bergman.

Rätta artikel

Det är bilder i superbreda formatet scope. Det är vyer över fält och från höjder. Det är tio, femton, tjugo minuter långa promenader späckade med eftertänksam konversation.

"Det vildväxande päronträdet" är en väldig film. Man imponeras - och man dignar under den. Man får en upplevelse men det ges stunder då man undrar om den är värd besväret.

Under 2000-talet har den turkiske regissören Nuri Bilge Ceylan blivit en av de mest betydande europeiska regissörerna och vann Guldpalmen i Cannes 2014 för sin film ”Vinterdvala”. I ”Det vildväxande päronträdet” är som vanligt regissörens fru Ebran medmanusförfattare och stad och land spelas åter ut mot varandra. 

Unge Sinan (Aydin Doğu Demirkol) har legat vid universitet och utbildat sig till lärare, när han återvänder från Istanbul till sin hembygd. Det är en lantlig trakt vid Marmarasjön i västra Turkiet - Ceylan växte själv upp i området. Sinan har sitt examensprov framför sig. I bagaget har han författardrömmar.

Läs en intervju med Nuri Bilge Ceylan

Sinans far är lärare och var tidigare respekterad i trakten. Men han har blivit spelberoende och är skyldig pengar till höger och vänster. Familjen är utblottad. Sinan har mest förakt till övers för denna håla. Det hindrar honom inte från att tränga sig på lokala dignitärer, och en etablerad författare, för att få sponsring till och råd om sitt förmodligen gräsliga litterära alster ”Det vildväxande päronträdet”.

Sinan driver omkring i sina gamla trakter. Han träffar en ungdomsförälskelse som ska gifta sig med en äldre, välbeställd man, och han gör ett halvhjärtat försök att hjälpa fadern med ett troligen dödsdömt försök att gräva en brunn.

Och så dras Sinan in i konversationer. Hos Ceylan kan ett samtal börja på det mest förströdda sätt och sedan utan förvarning bara fortsätta och fortsätta och fortsätta.

De stora ryssarna, särskilt Anton Tjechov, hör till Ceylans förebilder. I "...päronträdet" finns stämning som den i Tjechovs dramer, där människor lever som fångar i provinsen, avskurna från livet. Temat går igen i det fantastiska fotot, av återkommande medarbetaren Gökhan Tiryaki. 

Människor är så små, det finns mycket ödslighet omkring dem. Ceylan började som stillbildsfotograf och bildkompositionen i hans filmer, där bilderna också genomgått mycket efterarbete, är i en klass för sig. 

Ceylan jämförs ofta med Ingmar Bergman och precis som man talar om Bergmanland kan man tala om Ceylanland. Man dras till Ceylans filmer för miljöer, människor, atmosfär och situationer som bara finns där.

Men – de kan vara utmattande. Jag är Ceylanbeundrare men efter att ha sett ”Det vildväxande päronträdet” undrar jag om han börjat kräva för mycket av sin publik. Under det exempelvis tjugo minuter långa samtalet mellan Sinan och två imamer, som diskuterar religion och hur ortodox man ska vara, har man fullt upp med att läsa undertexter.

I sådana stunder frågar jag mig hur mycket kamp en film ska vara. "Det vildväxande päronträdet" är en majestätisk upplevelse till ett högt pris.

Se mer. Tre andra Nuri Bilge Ceylan-sevärdheter: ”Distant” (2002), ”Vinterdvala” (2014) och www.nuribilgeceylan.com, med exempel på Ceylans stillbildsfoto.