Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: Udda och underhållande om ökänd drullputte

Ove Säverman har sett ”Ingen tid för kärlek” en film om Johnny Bode.

4

Dokumentär

”Ingen tid för kärlek”

Regi: Bo Sjökvist, Bengt Löfgren

Manus: Bo Sjökvist, Bengt Löfgren, Fredrik Lange. I rollerna: Bo Sjökvist, Gustaf Görfeldt, Ingmar Norlén, Lillemor Dahlqvist.

 

”Bode uppger sig ha varit Gestapos fånge i Norge, vilket visar att t o m denna terrorliga tydligen hade sina ljusa ögonblick.”

Så raljerade Expressen 1951. Johnny Bode var inte vatten värd i hemlandet Sverige sedan han flörtat med den tyska ockupationsmakten i Norge. Visserligen blev han utvisad av samma makt, men gjort var gjort. Och förgjort – liksom allt han gjorde, denne notoriske drullputte, född 1912, uppvuxen på likör i Falköping hos en rik men måttligt omtänksam morfar.

Johnny Bode kunde spela piano, komponera och sjunga schlager. Han debuterade på grammofon vid 17 års ålder, gjorde hundratals inspelningar och slog senare igenom i Wien med operetten ”Keine Zeit für Liebe” – ” Ingen tid för kärlek” – aldrig framförd i Sverige. Han avrundade sin karriär med ”Bordellmammas visor”, där han framför grovt pornografiska texter till skirt sedesamma melodier.

Men han sätter ständigt krokben för sig själv. Relegeras ur skolor, haffas för bedrägeri, lånar pengar av alla, smiter från krognotor, ljuger och förfalskar med aldrig svikande självförtroende.

Han klagar i en intervju över att bli inspärrad på mentalsjukhus, får dock spela tennis med överläkarna och idka könsumgänge med sjuksköterskorna. Sånt sa han. Sån var han.

Intervjun gjordes strax före hans död 1983. Då ville radion ännu inte veta av honom. Nu har han kallnat tillräckligt för att få tala ut. I alla fall på bio.

Men det är ingalunda någon äreräddning som Bo Sjökvist och teamet bakom filmen är ute efter. Johnny Bode var en filur som svindlade alla som kom i hans väg.

Exempelvis Lillemor Dahlqvist, som medverkar i helfigur och ger en nyanserad bild av människan bakom alla myter och historier. Som sångerska lurades hon på 1960-talet att sjunga ”Bordellmammas visor” med Bode under löfte att hennes namn inte skulle nämnas. Men det var snart ute och skandalen ett faktum. Det fick hon leva med.

I filmen sminkar hon sig inför ett möte med Bodesällskapet. Filmaren Bo Sjökvist klär till yttermera visso ut sig och avslutar filmen med att sjunga en Bodemelodi.

Filmen är lika udda och underhållande som sitt föremål. Bo Sjökvist är förundrat besatt av schlagernarren. Han skålar i brännvin på Bodevis (inte bita av) hos framlidne Ingmar Norlén som skrev böcker om Bode och nära nog lyckades leda i bevis att Bode inte var så oskyldig som han ville verka i sitt förhållande till Quislingregimen i Norge.

Bode levde parallellt med Zarah Leander, Tredje rikets leading lady, som efter kriget först blev utfrusen men kom tillbaka, dock ingalunda hos alla. Bode hade inget att komma tillbaka till så han fortsatte. Båda jagade uppmärksamhet och pengar till vilket pris som helst. Båda omgav sig med en syndig, hemlig aura och en tydlig, tacksam komplexitet som inte släpper taget om eftervärldens intresse.

Se mer:

Tre andra dokumentärer om svenska artister: ”Sagan om Jussi” (2011), ”Tusen bitar” (2014), ”Jag är inte beredd att dö än” (2014).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.