Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 00:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-ukrainska-den-odmjuka-en-roadtrip-genom-ett-korrupt-helvete/

Filmrecensioner

Filmrecension: Ukrainska ”Den ödmjuka” en roadtrip genom ett korrupt helvete

Bild 1 av 3 ”Den ödmjuka”
Foto: Folkets bio
Bild 2 av 3 ”Den ödmjuka”
Foto: Folkets bio
Bild 3 av 3 ”Den ödmjuka”
Foto: Folkets bio

Den högproduktiva ukrainska regissören Sergej Loznitsa tar Dostojevskij i handen och reser genom moralisk korrupt och godtyckligt samhälle.

Wanda Bendjelloul
Rätta artikel

Att ödmjukhet bor granne med underdånighet vet varenda människa som överlevt Sovjet. Men med Fjodor Dostojevskij som referens (”Den ödmjuka” är baserad på en av hans noveller) antyder den ukrainske regissören Sergej Loznitsa att det servila tillstånd som numera blivit kroniskt kanske alltid funnits där. 

Läs en intervju med Sergej Loznitsa  

När en namnlös kvinna, utan vidare förklaring, får ett paket i retur som hon skickat till sin fängslade man bestämmer hon sig för att ta reda på vad som har hänt honom.

Hennes roadtrip utvecklas snabbt till en isande golgatavandring genom ett moraliskt korrupt och godtyckligt system där det byggts upp en alternativ ekonomi runt fängelset som gynnar både hallickar och poliser. 

Den strama och fåordiga Vasilina Makovtsevas karaktär får representera alla de stoiska kvinnor som enbart lever för att få svar på frågan om var deras försvunna makar och barn tagit vägen. 

Trots att hon saknar tillit till sin omgivning byter hon likt vindflöjeln färdriktning vid minsta lilla vindpust. Hennes fysiska utsatthet som kvinna ger skräckscenariot ytterligare en kuslig dimension. 

Den produktive Sergej Loznitsas (bara de senaste tio åren har han gjort fjorton uppmärksammade kort-, lång- och dokumentärfilmer) har en fantastisk träffsäkerhet när det gäller att skriva dialog och skapa miljöer. 

Det burdusa bemötandet på posten, där en statsanställd kvinna med generös blå ögonskugga härskar över sin omgivning genom att aldrig se kunderna i ögonen känns kalkerat från verkligheten. 

Tyvärr går något av språkets hårdhet och sättet som en artighet, genom en annorlunda betoning, kan förvandlas till en oförskämdhet förlorad i den svenska översättningen. 

Precis som hos Dostojevskij eller Nikolaj Gogol, som också skildrat förvaltningsapparatens aningslösa ondska är varje bifigur i filmen som en hel roman och de omsorgsfullt utvalda statisterna välsignade med idel hemsökta ansikten. Här finns till exempel mannen som osentimentalt berättar att han suttit inne i fem år utan att veta varför. 

Ibland drar vittnesmålen åt det mer skabrösa hållet som under en bussresa då vi får ta del av alla makabra detaljer runt ett styckmord och hur bussen använts för att transportera kistan till begravningen. 

Den som rest österut vet att det inte rör sig om någon överdrift. Vid ett tillfälle säger en äldre kvinna längtansfullt att hon önskar att hennes man också hade suttit i fängelse så att hon hade fått möjlighet att se världen. 

Galghumorn lättar upp i mörkret liksom fotots bitvis romantiska skimmer blir en slagkraftig kontrast mot de miserabla och fuktskadade omgivningarna. 

”Den ödmjuka” må vara sinnebilden av ett inferno men precis när ridån är på väg att gå ner drar ett ostämt självspelande piano igång som låter oss förstå att det finns ytterligare en helveteskrets bortom eftertexterna. 

Se mer. Tre andra filmer av Sergej Loznitsa:  Dokumentärerna ”Maidan” (2014) och ”The trial” (2018), samt ”Donbass” (2018).