Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 08:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-utfryst-operastjarna-sjunger-ut-i-sivandivan/

Filmrecensioner

Filmrecension: Utfryst operastjärna sjunger ut i ”Sivandivan”

Den före detta hovsångerskan Siv Wennberg står i centrum i ”Sivandivan”. Foto: Ellinor Hallin

Utfrysta operastjärnan ”Sivandivan” sjunger ut i en ny dokumentär. Siv Wennberg gör ett upplyftande kvinnoporträtt.

Rätta artikel

Från Wagners ”Rhenguldet” till Mozarts ”Figaros bröllop”, från Wilhelm Peterson-Berger och Edvard Grieg till Franz Schubert. Och som ett ilsket utrop: ”Skäms operavärlden, skäms operavärlden!” Sopranen och hovsångerskan Siv Wennberg ackompanjeras i ”Sivandivan” inte bara av ett pärlband musikaliska hits från sin något abrupt – och gåtfullt – avslutade karriär på de stora operascenerna. Några välplacerade utbrott mot den utfrysning hon utsatts för avbryter flödet av musik.

Att förvärva rättigheterna till all denna musik måste ha kostat filmarna stor men för åskådarnas öron ytterst tacksam möda.

I sin blygsamma lilla lägenhet, tapetserad med tidningsklipp, bland travar av videoband, belamrad av ljudkassetter och minnesdigra scenkreationer planerar och genomför Sivandivan, numera drygt 70 år en länge åtrådd revansch. 

Smeknamnet – somliga skulle kalla det ett öknamn – fick hon redan tidigt, inte bara genom sina paljetter, höga klackar och sin praktfulla klädsel, utan givetvis på grund av sitt oförblommerade språk och raka och krävande sätt. Ett slags operavärldens kvinnliga Muhammad Ali kunde man säga, som aldrig tvivlat på sin egen förmåga, men gärna på omgivningens.  ”Bergman och Strindberg var väl inte alltid så trevliga…”

Men att kallas Sivandivan har hon aldrig haft något emot, tvärtom.

Filmen om henne blir ett kärleksfullt och rörande närporträtt på murardottern från Timrå, som i sin tidiga ungdom hörde en Brahms-symfoni och förstod att den klassiska musiken därefter skulle bli hennes melodi.

Men Sivan ger inte upp. ”Jag gråter inte, jag blir arg!” säger hon.

Här släpar hon på sina matkassar, noterar att den ovilja hon mött ofta nog handlat om klass. Hon låter sig villigt uppvaktas och tas om hand av sin närmaste vän sedan maken dött. Hon skriver sina memoarer ”Jag sjunger ut!”. Hon lyckas få det bästa ur sina samlade ljudupptagningar utgivna på en stor serie-cd. Hon arrangerar en sångmatiné på Ulriksdals slottsteater.

Det går ingalunda smärtfritt.

Men Sivan ger inte upp. ”Jag gråter inte, jag blir arg!” säger hon efter att ha knattrat ner sitt manus, kopierat det, och skickat det till alla tänkbara bokförlag och fått det refuserat av alla utom ett, det minst bemärkta.

När lanseringen på bokmässan inte direkt får några läshungriga att köa framför den lilla montern tappar hon aldrig stilen.

Inför matinén klistrar hon själv affischerna och förhör sig om biljettförsäljningen i kvartersbutiken. Under repetitionerna går det inget vidare, men Sivan oroar sig mer över att hitta de rätta skorna än över tonträffen. Konserten går naturligtvis galant.

Hon har uppenbarligen inget intresse av att dra sig undan världen. Och lite svårt med navigeringen, som när hon inte lyckas leda sin gode vän rätt i Stockholms nybyggda trafikkaruseller. Ödmjuk och självsäker i samma andetag, blygsam och påfrestande, saklig och extravagant: sällan såg man ett så sammansatt och upplyftande kvinnoporträtt.

Se mer. Tre andra svenska musikdokumentärer: ”My name is Albert Ayler” (2005), ”Tusen bitar: en film om Björn Afzelius” (2014), ”Avicii: True stories” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN