Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 03:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-vansinnet-lurar-i-the-lighthouse/

Filmrecensioner

Vansinnet lurar i ”The lighthouse”

Willem Dafoe och Robert Pattinson i ”The lighthouse”. Foto: Eric Chakeen/AP

Två isolerade fyrvaktare driver varandra till vansinne i ”The lighthouse”. En parodisk, äcklig och komisk strömvirvel av maskulin hopplöshet. Autenticiteten slås i bitar och klistras ihop till en kalejdoskopisk hallucination, skriver Kerstin Gezelius.

Runka. Supa. Dö. Och sakta bli sinnessjuk av skönhet och fasa. 

En kvadratisk ruta grått, oroligt hav utan horisont, strandlinje eller båt kan få vem som helst att tappa fotfästet. Det är inte en närbild med stänk som slår upp och ger fysisk kontakt. Inte en vid bild som visar havets oändlighet och snabbt blir en metafor eller symbol. Bara ett stycke ljust, nästan transparent, men samtidigt ogenomträngligt hav. Krockande vågor i ingenting, utan riktning.

Regissören Robert Eggers ser till att man genast blir osäker på sitt förstånd när han tar ut oss på en klippa långt ut till havs, tillsammans med två män som ska vakta en fyr.

Svindeln förstärks av det nästan kvadratiska utsnittet, hämtat från några av stumfilmens vackraste verk. Det har ett inbyggt hypnotiskt sug, som skapt för att berätta om människor som håller på att förlora förmågan att skilja på inre och yttre, på myt och verklighet.

Ju längre ut fyrarna ligger, desto bättre får man betalt. Ephraim (Robert Pattinson), den yngre och till synes mer normala av männen är tystlåten, senig och med skuggad blick. Han verkar ha en hemlig anledning till att hålla sig borta från civilisationen. Den äldre, Tom (Willem Dafoe), med vilt skägg, pipa och trollblick är hemmastadd i vansinnet och njuter av att driva sin assistent till sammanbrottets rand med allt från salvelsefulla förbannelser, erotiska ritualer kring fyrljuset och allmänt gränslösa småtrakasserier. Han har gjort det förut.

Ephraim biter ihop. Han behöver bara stå ut ett visst antal veckor i den smutsiga stugan där svart vatten kommer ur pumpen, madrasserna är knöliga, pottorna snart fulla och spriten det enda som kan döva sinnena. En bostad har inte varit så genuint otrivsam på film sen Polanskis ”Repulsion”. 

Ute är det inte mycket bättre. Fiskmåsar förföljer honom som spöken, sjöjungfrur skriar i strandbrynet och mistluren brölar. Allt smutsigt slitgöra räcker inte till för att hålla kaoset borta. Snart kastar sig båda huvudstupa ner i en parodisk, äcklig och komisk strömvirvel av maskulin hopplöshet kantad av sprit, våld, sång, onani och paranoia.

Monologerna växlar mellan grova skämt, trevande dialog och arkaiska förbannelsesalvor.

Det är hela berättelsen. Två män förlorar förståndet på en ö ute i ett stormigt hav. Det förstår man ganska snart och det är ingenting i själva berättelsen som överraskar (eller lämnar spår). Första halvan är dessutom ganska segdragen. Men sammansättningen av bild, språk och framför allt ljud är makalös.

Eggers är scenograf i botten och närmar sig regin och manusförfattandet med samma omsorg om detaljerna. Här har han studerat fyrvaktares loggböcker om de dagliga sysslorna, forskat i de exakta dialekterna i New England på 1800-talet och sen låtit Herman Melvilles prosa, Samuel Taylor Coleridges poesi och Edgar Allan Poes fasa strömma genom monologerna som växlar mellan grova skämt, trevande dialog och arkaiska förbannelsesalvor.

Men Eggers är också regissör med en vision och trots den dramatiska miljön och det svartvita fotot blir det aldrig för vackert. Autenticiteten slås i bitar och klistras ihop till en kalejdoskopisk hallucination. 

Epokberättandet verkar mest till för att minska avståndet till en förvetenskaplig, mer vidskeplig tid. Det lyckades inte helt i debuten ”The Witch” som utspelade sig på sextonhundratalet bland fanatiskt religiösa nybyggare. Men här är tröskeln mellan myt och verklighet helt borttrollad. Dels för att vi är inne i huvudet på den yngre mannen och i ett huvud rör man sig utan gränser. Dels för att skådespeleriet är på en helt annan nivå. 

Att se Robert Pattisons stela manlighet slitas isär av Willem Dafoes jiggdansande sadist är både ångestfyllt och underbart. Dafoe har nog inte varit så lustfyllt vidrig sen han gestaltade Bobby Peru i ”Wild at heart”. 

Därmed inte sagt att ”The lighthouse” är mer lättillgänglig än ”The Witch”. Tvärtom. Låga trösklar betyder också att det blir stillastående, som det rörliga men samtidigt oföränderliga havet. Den förra filmen rörde sig i alla fall någorlunda inom skräckfilmsgenren. Den här är lika smal som sitt stumfilmsformat, en sista, knäpp frihetsyttring från en begåvad regissör som snart kommer att få monstruösa budgetar. 

Se mer. Tre andra bild- och ljudsensationer (och bättre berättelser) filmade i filmformatet (ratio) 1.19:1: ”Soluppgång” (”Sunrise”, 1927), ”M” (1931), ”Doktor Mabuses testamente” (1933).

Läs fler filmrecensioner i DN