Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Filmrecension: Vardagsscenerna bäst i porträttet av Bobbi Jene Smith

Or Schraiber och Bobbi Jene Smith.
Or Schraiber och Bobbi Jene Smith. Foto: Folkets Bio

Eva af Geijerstam har sett ”Bobbi Jene”.

3

Dokumentär

”Bobbi Jene”

Regi: Elvira Lind

Med: Bobbi Jene Smith, Or Schraiber, Ohad Naharin m fl. Längd: 1 tim 35 min (från 15 år). Språk: engelska.

I tio år har Bobbi Jene Smith dansat, lärt och utvecklats till en av stjärnorna i israeliska Batsheva Dance Company, ett av den moderna dansens främsta. Nu har hon fyllt trettio och beslutar sig för att lämna gruppen och därmed tryggheten i Tel Aviv, återvända till USA för att skapa sig ett eget uttryck, en egen scen.

Filmaren Elvira Lind följer henne på den känslomässigt krävande färden, som också innebär komplikationen att lämna den nyfunna kärleken Or, en tio år yngre dansare som liksom en gång Bobbi Jene är i början av sin karriär.

Läs mer: Dansant duo om konsten att hitta sin egen röst

Filmen, som prisats som bästa dokumentär på Tribecas filmfestival, blir ett närporträtt av deras kärlek, men framför allt av Bobbi Jene själv. Hon återknyter kontakten med sin familj, inte minst med sin mamma som aldrig sett henne dansa, hon strävar längs San Franciscos gator med sin Kånken på ryggen, hon längtar efter Or och försöker hålla deras relation vid liv.

Och hon dansar i egenkoreograferade solostycken, i New York, i Jerusalem, till slut också med sin rörda mamma i publiken.

Det är bokstavligen nakna och självutlämnande, kraftfullt fysiska föreställningar ur en kvinnas inre, om hur en upprepad rörelse förändrar dess innebörd, eller som Bobbi Jene själv uttrycker det: ”att finna njutning i det som tynger en”.

I bakgrunden förstås lärdomarna från Batsheva och principerna bakom gaga, den metod (bland annat med absolut spegelförbud) som utvecklats av dess ledare Ohad Naharin. Den har tidigare skildrats i Tomer Heymanns film ”Mr Gaga” (2015) som visades på svenska biografer häromåret. Han finns förstås med också här, med faderlig oro för hur Bobbi Jene ska klara sig på egen hand.

Men Elvira Linds porträttfilm är som bäst när den följer Bobbi Jene i hennes vardagligare sammanhang, i oron för hur hon ska kunna försörja sig, i hennes samtal med mamman om vad hon vill åstadkomma eller med Or i många nära kärleksfulla och avklädda sammanhang.

Svårare har den med automatik när Bobbi Jenes själva föreställningar ska vidarebefordras. Det är en stor skillnad mellan att å ena sidan se den levande dansen i ett mindre rum och å den andra att komprimera den i tid och bild på film. Alltför ofta kapas fötterna, för många gånger får publiken tacka och säga hur starkt berörda de blivit efter föreställningarna utan att filmens åskådare ges samma möjlighet.

Men som ett starkt porträtt av en både konstnärligt och personligt modig kvinna är ”Bobbi Jene” fullt duglig och ger naturligtvis också stark lust att se henne dansa i levande livet.

Se mer. 

Tre andra dansfilmer: ”La danse” (2009), ”Pina” (2011), ”Bolshoi Babylon” (2015).  

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.