Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 05:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-vice-ar-skrammande-politisk-satir/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Vice” är skrämmande politisk satir

Christian Bale och Amy Adams som paret Cheney i ”Vice”.
Christian Bale och Amy Adams som paret Cheney i ”Vice”. Foto: Matt Kennedy/Annapurna Pictures

”The big short”-regissören Adam McKay tar sig an den skugglika despoten Dick Cheney som var vicepresident i par med George W Bush. Ett lika indignerat som absurt och skrämmande underhållande politikerporträtt, skriver Helena Lindblad.

Helena Lindblad
Rätta artikel

”Vad tror vi på?” En ung och orutinerad Dick Cheney, nykomling i Vita huset, ställer en till synes ärlig fråga till sin mentor Donald Rumsfeld i inledningen av ”Vice”. Han får ett närmast hysteriskt avgrundsskratt till svar. 

En hel del skulle förmodligen, liksom The New Yorkers Nicholas Lemann, argumentera för att verklighetens Cheney redan var en fullfjädrad, djupt övertygad ärkekonservativ ideolog vid den tiden då han trädde in i maktens korridorer på Richard Nixons tid – och aldrig skulle ha ställt frågan på det sättet. 

Men som dramatisk utgångspunkt är den övertydliga scenens inbyggda cynism ändå smått oemotståndlig. Den understryker med all önskvärd tydlighet att ”Vice” – en ax-till-limpa-film om Dick Cheney, George W Bushs potenta vicepresident och borne parhäst (eller kanske snarare ryttare?) – inte har några ambitioner att vara opartisk. Filmen tar sig snarare rätten att vara rejält indignerad. 

Indignationen över den destruktiva världsordning som den nihilistiske Cheney var med och skapade ur sin maktposition i skuggorna – som bland annat ledde till hundratusentals civila dödsoffer i Irak, IS och extremt mycket annat jävelskap i spåren av det huvudlösa  ”war on terror”– är centralt i ”Vice”.  

Det mörka hjärtat i filmens porträtt av Cheney är hans besatthet vid ”unitary executive theory”, det vill säga att han jobbade oförtrutet för att stärka presidentmakten. Vart det kan leda till är vi ju smärtsamt medvetna om i dagens Trumptider.

För att vara en biopic om en nu levande person är ”Vice” ovanligt syrlig – ibland aggressiv på ett närmast Oliver Stoneskt eller Michael Mooreskt sätt. Men så mycket roligare, fantasifullare och vassare än deras filmer.

Alla som sett Adam McKays hejdlösa, mångfaldigt Oscarsnominerade finanskrissatir ”The big short” från 2016 vet hur skickligt han använder absurd humor – långtifrån bara för att lätta upp stämningen utan också som tokroliga pedagogiska metoder. 

Ingen glömmer väl badkarsscenen i förra filmen där Margot Robbie agerar blont bombnedslag som dricker skumpa samtidigt som hon förklarar komplicerade finanstermer enbart iklädd badskum. 

I ”Vice”, där McKay tar ett betydligt större historiskt-politiskt grepp på världen, jobbar han lite lugnare och mer metodiskt med formen utifrån mer traditionella grepp som laddad korsklippning, ”fjärde väggen” och med en berättarröst (Jesse Plemons) som då och då dyker upp i egen hög person. En figur som får en minst sagt överraskande betydelse. 

Men den lite anarkistiska satiren vilar hela tiden tätt under ytan, som när Cheney gör ett restaurangbesök med Rumsfeld och andra mäktiga kollegor där en servil servitör (Alfred Molina är som alltid helt underbar) erbjuder en meny av skumma handlingsalternativ i utrikespolitiken. Tänk tortyr.

Ett annat knasigt underhållande ”tänk om”-scenario är den Macbethaktiga scenen där Dick Cheney och hustrun Lynne överlägger om huruvida han ska tacka ja till George W Bushs förslag att bli vicepresident – på vers!

”Vice” är den typ av alltför sällan skådad vuxenfilm som är storartad underhållning samtidigt som den får en att känna sig lite smartare, lite mer ideologiskt och politiskt utmanad än vanligt. Det är ju alltid attraktivt.

Men McKay visar också hur oändligt viktiga skådespelarna är för att uppfylla potentialen i ett aldrig så fyndigt och komplext manus. Där är han lyckligt lottad. Mycket har redan ordats om Christian Bales makalösa förvandlingsnummer i rollen som Dick Cheney. Han är verkligen oigenkännlig på ytan med tung jättekropp och gubbigaste halvflinten. 

Men det verkligt storartade i Bales arbete är att göra Cheney till något mycket mer intressant än en liberal slagpåse i en film som inte gillar honom. En ömsom maktfullkomligt hotfull och ömsom rätt mänskligt ömklig gestalt som hela tiden fascinerar med sin lågmälda pondus. En rollfigur som får intressant relief i sitt privatliv. Amy Adams, som spelar hustrun Lynne, är hela tiden på hugget, en tantig isdrottning som ser ut att spela andrafiolen men har oanade maktresurser i det fördolda. Deras samspel är som att se en mästarmatch i tennis.

Läs mer om Christian Bales Golden Globe-vinst för rollen som Dick Cheney i ”Vice”

Familjen Cheney – med ena dottern som är lesbisk – framställs i filmen för övrigt lite som en märklig ond amerikansk dröm i sig, där politiken påverkar allt: lyfter – och förgör. Steve Carell tar i sin tur ut svängarna rejält med sitt porträtt av Donald Rumsfeld som en snuskpratande, gränslös rabulist – men det ger onekligen energi åt filmen. Sam Rockwells porträtt av Bush den yngre, är lite tamare men ändå sevärt.

Adam McKays egensinniga sätt att skildra maktrelationer och kriser i samtiden är lite som ett äktenskap mellan Shakespeare och satirprogrammet "Saturday Night Live". Skrämmande kul.

Se mer. Tre andra filmer om personer som figurerar  i ”Vice”: Oliver Stones ”W” (om George W Bush, 2008), Doug Limans ”Fair game” (om Joe Wilson och Valerie Plame, 2010), Errol Morris dokumentär ”The unknown known” (om Donald Rumsfeld, 2013).