Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-wild-rose-blir-unken-trots-att-alla-bitar-finns-dar/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Wild Rose” blir unken – trots att alla bitar finns där

Jessie Buckley i ”Wild Rose” Foto: Scanbox

Jane Magnusson har sett Tom Harpers film ”Wild Rose” om en ung överbegåvad countrysångare.

Det skulle vara intressant att se en film om en ung överbegåvad countrysångare som gör en volta, släpps ur fängelset och vill starta om sin forna lysande karriär – fast får förhinder. Det blir problem i form av att hans farsa insisterar på att han skall skrota sina drömmar och vara hemma med sina barn i stället. 

Pappan i fråga rent av aktivt motarbetar sin begåvade sons ambitioner och man håller med pappan – klart sonen skall ta med barnen till lekplatsen i stället för att stå på scen. Mamman till barnen nämns aldrig och till slut lägger den blivande Johnny Cash allt på hyllan och blir bullpappa. Dagar på stranden, läxor, bäddade sängar. Vad bra att han stannar hemma. Vem behöver mer countryartister?

En sådan här film skulle naturligtvis aldrig göras. Det är varje gitarrspelande kåkfarares heliga rätt att sätta drömmarna om Nashville före familjen – man tänker till och med lycka till och hoppas du får ett skivkontrakt! Och att det skulle finnas en ansvarstagande pappa till kåkfararen med i bilden – jösses. Det har aldrig hänt. Bakom varje manlig filmbrottsling finns en frånvarande pappa och en mamma som bär skulden.

Nåväl.

En liknade film har dock gjorts. Regissören Tom Harpers film ”Wild Rose” har ovannämnda handling, fast den utspelar sig mellan mor och dotter. Och då blir handlingen helt naturlig. 

Det är väl klart som fan att kåkfarande countrysjungande Rose (en ypperlig Jessie Buckley som nyligen blåst strumporna av oss som Svetlana i ”Chernobyl”) skall komma hem och ta hand om sina barn. 

Hon är en stor begåvning på scen och sjunger som en ängel men hennes mamma tycker att det suger. Man kan förstå mamman i viss mån, hon fick ta hand om Roses barn när Rose satt inne, men man förstår också Roses behov av frigörelse och uppror. Som kvinnor i den skotska arbetarklassen har både Roses mamma och Rose själv ett mycket litet utrymme att röra sig i: Moderskapet, hustrun, dottern, kuvad. 

Så är det väl i alla klasser i hela världen egentligen, men detta med genus och klass berörs aldrig i denna film. Synd. Den kunde ha blivit oerhört bra om regi och manus vågat tänka lite annorlunda. Alla bitarna finns där, men de slungas ut i intet. Och även om man tycker om Rose, hennes mor och själva handlingen så är filmen oerhört reaktionär.

Ändå grät jag några gånger när jag såg ”Wild Rose”, mest för att jag kände igen mig någonstans i frustrationen Rose hela tiden måste leva med. Att ständigt ifrågasättas på grund av sitt kön.

Och så var jag också bitvis väldigt arg. Vad är detta för mög? Denna form av sexism har vi väl slutat med?

Så unket. Så obegripligt att en man, regissören Tom Harper, fått pengar till att göra denna film. Hur hade det sett ut om Andrea Arnold gjorde den i stället? Eller en man som kunde tänka? 

Se mer. Tre andra mor och dotter-filmer:  ”Joy luck club” (1993), ”Kärleksfeber” (”Mermaids”, 1990), ”Lady Bird” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN.