Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Filmrecension: Winston Churchill som ­ångestfull härförare

Other: Graeme Hunter PIctures, Studio S

Legendarisk premiärminister i fokus i Alex von Tunzelmanns film om Churchill. Johan Croneman recenserar.

3

Drama

"Churchill"

Regi: Jonathan Teplitzky.

Manus: Alex von Tunzelmann. I rollerna: Brian Cox, Miranda Richardson, John Slattery, Julian Wadham m fl. Längd: 1 tim, 45 min.

 

”Churchill” är i mycket en enmansföreställning signerad Brian Cox, men utan några fint utmejslade biroller kunde det faktiskt ha gått riktigt illa. Cox är en högklassisk brittisk Shakespeareskådespelare, som vi ofta sett briljera i både små och stora filmroller (bäst i de mind­re, som i två Jason Bourne-filmer till exempel), här tillåts han nästan ta ut svängarna lite väl mycket. 

Hans deppiga, oroliga, ångestladdade, grymtande, stönande premiärminister Winston Churchill väcker understundom nästan lite löje – ända tills Miranda Richardson, som hans hustru Clemmie, plötsligt kommer in snett från vänster och räddar den ena scenen efter den andra. Precis som Richard Durden också gör, som den sydafrikanske fältmarskalken Jan Smuts, när han flera gånger skyndar till både Churchills och Brian Coxs räddning.

Missförstå mig rätt: Överspelet är storartat, till och med briljant, men det hade ändå helt rasat samman utan den begåvade omgivning som Cox kan luta sig mot.

Churchills geniala tal har inspirerat många Churchillbiografier både på film och i tv, och också i Jonathan Teplitzkys version blir Churchill och talen till ett centralt, bärande tema. Filmen levandegörs i stor utsträckning genom dessa tal, och Teplitzky ger Brian Cox extremt mycket utrymme och frihet att tolka talen – och han drar sig inte heller för att bitvis blottlägga den rena demagogin.

Winston Churchill anses fortfarande bland britterna vara historiens mest hyllade, älskade och respekterade ledare, och trots att vi sett det så många gånger förut, så ser vi nästan alltid, och mycket gärna, en alternativ tolkning till (i vår kommer ytterligare en på svenska biografer, Gary Oldman som Churchill i Joe Wright’s ”Darkest hours”).

”Churchill” utspelar sig dagarna och nätterna, och timmarna, före landstigningen i Normandie den 6 juni 1944, och vi möter en ångestladdad, sliten, tvivlande Churchill, som gör sitt yttersta för att både skjuta upp, och kanske helt stoppa, den sedan länge planerade invasionen. 

Han drabbas av svårmod och realångest vid blotta tanken på de enorma offer i mänskligt lidande som invasionen kommer att kräva. Orkar han ha också detta på sitt samvete?

Som vanligt framställs brittiske general Montgomery som elak, fåfäng och självgod – när får vi se ett trovärdigt porträtt på honom på film?

Se mer: Tre andra sevärda Churchillfilmer: ”The finest hours” (1964), ”The gathering storm” (1974) med Albert Finney och Vanessa Redgrave, ”Churchill – ära och nederlag” (2008) med Brendan Gleeson.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.