Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/filmrecension-zombieland-double-tap-atererovrar-vita-huset/

Filmrecensioner

Filmrecension: ”Zombieland: Double tap” återerövrar Vita huset

Little Rock (Abigail Breslin), Wichita (Emma Stone), Tallahassee (Woody Harrelson) och Columbus (Jesse Eisenberg) i ”Zombieland: Double tap”. Foto: Jessica Miglio

I ”Zombieland: Double tap” återser vi gänget i den apokalyptiska skräckkomedin från 2009. Det händer inte mycket nytt, den här uppföljaren med zombiejägare verkar mest intresserad av att dödförklara sin egen följetong, skriver Jacob Lundström.

Det hänger fortfarande en Barack Obama-affisch i Vita huset i ”Zombieland: Double tap”. Den senkomna uppföljaren till Ruben Fleischers skräckkomedi från 2009 utspelar sig på en alternativ tidslinje där Donald Trump aldrig hann bli världens mäktigaste man.

När vi återser gänget från zombiekatastrofen i den första filmen gör de en framryckning mot det igenvuxna presidentpalatset, och installerar sig bland memorabilian från de upplösta staternas historia. Det är förstås en symboliskt passande tillflyktsort när hela samhällsordningen har rasat samman.

Filmens huvudpersoner verkar dock inte vara intresserade av att skapa några nya hierarkier, eller bygga vidare på ett annat samhälle. De festar bara på resterna efter en svunnen civilisation. Obs! Det här är ingen film för preppers: här diskuteras varken vattenförsäljning eller mattillgång.

Sedan 2009 har ingenting hänt, förutom att Abigail Breslin har blivit vuxen. Numera syns ”Little Miss Sunshine”-skådespelaren sällan till på film, även om hon spelade Arnold Schwarzeneggers zombiedotter i lågbudgetfilmen ”Maggie” (2015). ”Zombieland”-uppföljaren får väl också betraktas som en skildring av en normbrytande familj.

Det är kul emellanåt, men den här uppföljaren verkar mest intresserad av att dödförklara sin egen följetong.

Det är Little Rocks (Breslin) längtan efter självständighet som får kvartetten att sprängas och ligger till grund för filmens tillkämpade intrig. När hon lämnar gänget för en vapenvägrande gitarrist, tar de andra upp jakten efter henne. Ute på vägarna flockas fortfarande hungriga zombier.

Om helvetet är andra människor kan man förstå den sorglösa inställningen till det postapokalyptiska tillståndet. Det är inte att undra på att det finns en längtan bort från samtiden. Jesse Eisenbergs rollfigur erkänner villigt att han inte var lycklig förrän människoätarna kom. 

”Zombieland: Double tap” gör inte direkt någon politisk kommentar av återerövringen av Vita huset. Faktum är att den inte gör särskilt mycket av någonting alls, utan verkar fullt tillfredsställd med att riffa vidare på samma arrangemang som sist. Det är kul emellanåt, men självtillräckligt riffande tenderar att bli enahanda i längden. Den här uppföljaren verkar mest intresserad av att dödförklara sin egen följetong.

Se också: Tre andra zombiekomedier: ”Shaun of the dead” (2004), ”Död snö” (2009), ”The dead don't die” (2019).

Läs fler filmrecensioner i DN