Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

"Förvisningen"

Filmrecension
3

Regi: Andrey Zvyagintsev

Titel: "Förvisningen"

Längd: 2 tim 30 min (från 11 år)

Medverkande: Konstantin Lavronenko, Maria Bonnevie, Alexandr Baluyev

För några år sen kom ryssen Andrey Zvyagintsev från ingenstans (nåja, han hade gjort sig bemärkt som reklamfilmare) och sopade banan på Venedig-festivalen med debutfilmen "Återkomsten". Med ett alldeles eget tonfall, med starka band till den ryska filmens stora landskapsmålare, i synnerhet till Alexander Dovsjenko, berättade han en stor tragedi om en far och hans söner.
Hur i all världen skulle hans andra film kunna leva upp till den första, redan ett komplett mästerverk?

Härmed utfärdas genast lugnande besked. Även om "Förvisningen" inte riktigt når upp till föregångaren, bär den återigen på Zvyagintsevs starka personliga signatur. Trots att William Saroyan skrev förlagan, är filmen alltså helt rysk.

Än en gång möter vi stumhet, ensamhet, sorg, förlust och själslig svält i ett mäktigt, öppet och närmast förandligat landskap.
I centrum står en familj, pappa, mamma och två barn som reser från staden till landet för en vecka i sin längesedan döda farfars hus.
Zvyagintsev tar god tid på sig för sin introduktion av mannen i familjen - och hans bror med, förstår vi, kriminella förbindelser.
Ett slags Kain och Abel i modern rysk tappning, alltså.

Långsamheten, stumheten är nödvändig; med Arvo Pärts sparsmakat använda musik, med färden längs regnmörka stadsgator, med Konstantin Lavronenkos slutna ansikte i rollen som pappan börjar filmen andas i sin egen rytm och vi med den.

Lantvistelsen i brödernas barndomshem är ytligt sett idyllisk: man vandrar i valnötslunden, grannarna kommer på besök, man äter, dricker och gör utflykter.
Men idyllen är skenbar. Var och en tycks bära på en längtan efter något annat och mer - och på smärtsamma hemligheter. Det står inte rätt till i den lilla modellfamiljen. Alla vet det, men ingen förmår hantera sin vetskap.
Långsamt frilägger Zvyagintsev den djupa klyftan mellan Lavronenkos till synes perfekta familjefar och Maria Bonnevies vänt bräckliga mamma.

Den löper genom filmen som landskapets förtorkade ravin nedanför huset.
Först porträtteras den känsloknutne mannen, en roll som Lavronenko fick skådespelarpalmen i Cannes för. Och så småningom också kvinnan, som länge burit på den starkaste ångest.
I en nyckelscen läser ett av grannbarnen ur kärlekens Höga Visa, som en udda godnattsaga.
Någon kan kanske tycka att Zvyagintsevs religiösa symbolism vacklar mellan det dunkla och det lättköpta. Eller att hans sorgesång över förlorade band till jorden doftar en smula reaktionärt.

Själv tycker jag man kan strunta i bägge delarna och i stället se den vackra, poetiska och djupt sorgsna "Förvisningen" som den stumma människans djupa tragedi.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.