Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Frantz av François Ozon

Franske Pierre Niney, känd från ”Yves Saint Laurent”, och den tyska aktrisen Paula Beer gör huvudrollerna i ”Frantz”.
Franske Pierre Niney, känd från ”Yves Saint Laurent”, och den tyska aktrisen Paula Beer gör huvudrollerna i ”Frantz”. Foto: Edge

Med krigstidsdramat ”Frantz” gör François Ozon sin bästa film på länge. Läckert svartvita bilder ramar in berättelsen om såväl ung kärlek som nationalismens smygande gift.

5

Drama

”Frantz”

Regi, manus: François Ozon

I rollerna: Pierre Niney, Paula Beer, Ernst Stötzner m fl. Längd: 1 tim 53 min (från 11 år).

För ett par år sedan intervjuade jag en surmulen François Ozon. Den franske regissören hade en dålig och enstavig dag, tills jag av någon anledning nämnde Ernst Lubitschs mästerverk ”Design for living” från 1933.

Inte oväntat med tanke på herrarnas släktskap. Lubitsch skicklighet som regissör – i såväl födelselandet Tyskland som i emigrationens USA – var att blåsa liv i sina filmer med rapp dialog och en förmåga att på några scener ringa in sociala koder. För att sedan kunna bryta mot tabun, gärna som i ”Design for living” med sex.

Men mitt bland alla smarta screwballkomedier gjorde Lubitsch, nästan parallellt med ”Design for living”, pacifistdramat ”Broken lullaby”. Det är ett tragiskt kärleksdrama där en fransman efter första världskriget dyker upp i en tysk stad och gör bekantskap med fästmön till en död soldat på motståndarsidan.

Även om François Ozon är en betydligt mer genreotrogen regissör än Ernst Lubitsch någonsin blev, kunde man mot bakgrund av filmer som ”Åtta kvinnor” eller ”Potiche – en fransk troféfru” tro att skulle han en dag göra någon nyinspelning, då skulle det bli på något som trekantskomedin ”Design for living” snarare än ”Broken lullaby”.

Därför är det en bit in i ”Frantz” djupt tillfredsställande att konstatera att adaptionen inte bara är François Ozons bästa film sedan ”Swimming pool” 2003, utan att Ozon även dragit fram det bästa hos både sig själv och ur Lubitsch material.

Med läckert svartvitt foto – skräddarsytt för den som gillar långa skuggor över regnvåta kullerstensgator – och bildinställningar som känns närmare förkrigstid än samtid ångar ”Frantz” av fransk poetisk realism. Inbryt av stråkar och tungt piano stärker intrycket.

Så är ärendet också, vid sidan av sorg och alienation, kultur och kärlek. Redan när Adrien (Pierre Niney) dyker upp vid soldatgraven i Quedlinburg 1919 med sina pojkaktigt utstående öron och sin tunna mustasch är det uppenbart att den sorgklädda Anna (Paula Beer) blir mer än nyfiken på honom.

När Adrien försiktigt knackar på hos hennes döde fästmans föräldrar avvisar de honom först: fransmän står inte högt i kurs. Snart kliver Adrien med hjälp av Anna in i deras liv: Adrien var, säger han, vän till deras son Frantz före kriget. Frantz som egentligen älskade fransk kultur. Som skickades i strid av sin nationalistiska läkarpappa. När föräldrarna inser att Adrien är en skicklig violinist som citerar poesi och gillar konst växer i stället deras värme. Och Annas.

Men det är inte bara en film om de starka personliga känslorna (när de uppstår växlar scenen för en stund, mycket effektivt, till färg). Ozon använder blicken som redan finns i dramat på hur samhällens känsloband är dragna.

I en central scen följer Adrien med Anna på vårbalen. Han blir uppbjuden av tyska flickor till ringdans, till männens ilska. I påföljande scen bryts detta mot en annan ring: när Frantz pappa vill sitta ner med sina vänner ur nationalistföreningen avböjer en efter en runt bordet hans erbjudande om öl: ”Varför tar du inte med dig fransosen i stället?”

De nationella känslorna kommer att eka senare på andra sidan gränsen, när ”Marseljäsen” sänder både rysningar och obehag genom Anna – en av filmens bästa scener.

Med en klyscha skulle jag kalla ”Frantz” för en ”rik” film. Men den är helt enkelt bara förskräckligt bra. Liksom Michael Hanekes ”Det vita bandet” är det en film som fångar en specifik mentalitet vid en viss tid, men som skapar något allmängiltigt.

Samtidigt är styrkan i ”Frantz” att intrigen varken är metafor eller allegori över nationalismens hatiska gift. Genom ett återkommande Ozongrepp – narrativen vi väver om oss själva, lögnerna, identitetslekarna – blir det också en berättelse om en ung änkas livsval och kärlek.

Anna slirar på sanningen lika mycket som Adrien och kanske tidigare även Frantz. Paula Beer är underbar som den ur sorgen uppvaknande Anna, och lyfter hennes frigörelse till förgrunden av filmen.

Det tog närmare hundra år. Men med ”Frantz” har Ozon flyttat fokus från de döda männen till kvinnorna som levde vidare – och det Europa som fortfarande försöker hitta sig självt över gränserna. Det är storartat.

  • Se mer.

Tre filmer om första världskriget: ”The four horsemen of the apocalypse” (1921), ”Hotel Imperial” (1927), ”Västfronten 1918” (1930).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.