Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Happy end”

Malin Buska hänför som Katrine och Gustaf Skarsgård gör en så sammanbiten Peter att det gör ont.
Malin Buska hänför som Katrine och Gustaf Skarsgård gör en så sammanbiten Peter att det gör ont. Foto: Nille Leander / Nordisk film
”Happy end” är en av de mest välspelade svenska filmerna på länge, skriver Johan Croneman. Björn Runges regi är stram och hård och resultatet är en uppvisning i skådespel.
Filmrecension
4

Titel: ”Happy end”

Kategori: Drama

Regi: Björn Runge.

Medverkande: Ann Petrén, Peter Andersson, Malin Buska, Gustaf Skarsgård, Johan Widerberg m fl.

Längd: 1 tim, 38 min.

Jag har inte direkt fallit i farstun inför Björn Runges två tidigare filmer i den så kallade befrielsetrilogin: ”Om jag vänder mig om” och ”Mun mot mun”. Den sistnämnda var rent allmänt hopplös, den prisbelönta och hyllade ”Om jag vänder mig om” var pretentiös, sökt och överspelad. Björn Runge har alltid varit förtjust i sina skruvar, för mig har de alltid dolt något i stället för att frilägga annat.

Nu ser jag ”Happy end”, en film som sträcker sig upp mot en femstjärnig himmel, en film helt utan skruvar, tvärtom lågmäld och närmast försiktig i sina uttryck. En av de mest välspelade svenska filmerna man sett på länge.

Regin är stram och hård, fotot pratar med oss hela tiden. Ulf Brantås gör kanske sitt bästa jobb någonsin.

Jag tror dock att manuset har gjort den stora skillnaden, den här gången skrivet av dansken Kim Fupz Aakeson. Han och Runge har sökt sig inåt, undvikit infall, hållit igen de expressiva uttrycken, resultatet är både vackert och oroväckande.

Katastrofen, eller snarare katastroferna, ligger fint inbäddade redan i de allra första scenerna. Man skruvar på sig. Det här kommer att bli en riktigt jobbig resa. Man vill omedelbart se mer.

Fem personer vävs samman genom långa relationer, tillfälliga förbindelser, ödet spelar också spratt, ingen är egentligen på rätt plats. Och om de är det så är de i fel sällskap. Hur ska dessa människor någonsin nå frälsning eller befrielse, hur ska denna miserabla samling mänsklighet hitta ut ur en till synes hopplös labyrint?

Björn Runge och Kim Fupz Aakeson har förmodligen lurat länge på det – och löser det genialt. Upplösningen är en uppenbarelse.

Jonna (Ann Petrén) är körskol­lärare, ensam och lite småbitter. Bredvid henne i bilen finns Mårten (Peter Andersson) som supit skallen av sig av sorg, och nu förlorat körkortet. De utvecklar filmens finaste förhållande.

Jonnas son, konstnären Peter (Gustaf Skarsgård), flyttar hem till mamma efter (ännu) ett självmordsförsök. Hos mamma Jonna städar Katrine (Malin Buska) som Peter förälskar sig i och han börjar äntligen måla igen. Han målar Katrine.

Katrin mörkar ett ännu mörkare förhållande. Hon bor med Asger (Johan Widerberg), en oberäknelig, obehaglig före dettta kaféägare som nu jagas av både lånehajar och den allra värsta sortens inre demoner. Den värsta sortens man som man kan föreställa sig faktiskt. Han är hela manlighetens baksida – tyvärr alltför många kvinnors vardag.

Johan Widerberg pressar sin Asger till bristningsgränsen, han gör honom med sådan magnifik stillhet och känslokyla att vartenda hår på kroppen ställer sig på ända. För honom finns ingen räddning, det är en man som hela mänskligheten måste befrias från. Tror inte att Johan Widerberg någonsin varit bättre.

Ann Petrén håller också Jonna i strama tyglar, eller om det är Björn Runge som styr Ann Petrén, hur som helst lider vi med hennes korta känslospröt, de når knappt en människa på armlängds avstånd.

Gustaf Skarsgårds Peter gör han så sammanbitet att det gör ont i att bara titta – man borde dela ut en bettskena till publiken, så fysisk blir Skarsgård, och jag har heller aldrig sett honom bättre. Jonna och Peter har en slutscen tillsammans som blir en klassiker.

Får man säga att Peter Andersson är magisk utan att man omedelbart blir uttagen till klysch-EM? Han gör så lite så att man blir lycklig. Han styr hela sitt spel med en yttre orörlighet som säger allt om hans inre, när han nu inte använder den där magnifika rösten till att förföra oss svårt.

Så var det bara Malin Buska kvar. I sin första spelfilm visar hon upp ett register man hänförs av. Hennes Katrine är en riktigt svår person att gestalta, hon kastas mellan extrema känslolägen, och att knäcka den resekoden är det inte ens många etablerade skådespelare som gör. Malin Buska döljer sina hemligheter, hennes sköra leende smyger sig på oss bakifrån, hon överraskar oss i nästa sekund med hårdhet och attityd.

Det är skådespelarnas minut på jorden, uppvisning utan avbrott.

Fler filmer av Björn Runge

”Harry & Sonja” (1996) Långfilmsdebuten är ett kaotiskt relationsdrama med Stellan Skarsgård och Viveka Seldahl som ett excentriskt par i ett nedgånget Folkhems-Sverige.

”Vulkanmannen” (1997) Stilmässigt halsbrytande dokumentärt porträtt av författaren Sture Dahlström som vill vara lika provokativt som föremålet för filmen.

”Om jag vänder mig om” (2003) Guldbaggebelönat drama där tre historier flätas samman till en komplex väv av ursinne, vanmakt och bitterhet som samtidigt präglas av en stark känsla för livets komiska absurditeter.

”Mun mot mun” (2005) Nattsvart film som utvecklar tematiken från skilsmässo- och relationsdramat ”Om jag vänder mig om”, men denna gång handlar det om vuxenvärldens svek mot barnen. Med bland andra Marie Richardson, Ann Petrén och Magnus Krepper.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.