Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

"Hästmannen – sista striden"

Stig-Anders är inte lika glad och lycklig som i den förra filmen.
Stig-Anders är inte lika glad och lycklig som i den förra filmen. Foto: Peter Gerdehag

Byråkratstrid om hästliv. Vacker uppföljare i moll.

Dokumentär
4

"Hästmannen – sista striden"
Regi: Peter Gerdhag & Tell Aulin
Längd: 1 tim 42 min (barntillåten).

"Hästmannen" från 2006 var en av det årets allra bästa svenska filmer. En stark, varm och rörande film om den levande anakronismen Stig-Anders Svensson i Råskog. En påminnelse. Om en åminnelse.

Där levde han, där slet han, där hade han sina hästar tre – de älskade ardennerhästarna. Han drev sitt jordbruk på den småländska familjegården, vi kunde se gigantiska John Deere-traktorer braka förbi honom på vägen där han kom med sitt hundraåriga hästsläp, Stig-Anders Svensson, på väg till slåttern med lien slängd över axeln, det långa skägget, den slitna slokhatten – alltid lika glad och förnöjd, tacksam och kärleksfull. Djuren ägnade han mer kärlek än människorna.

"Egentligen så finns han inte längre, det vet vi ju alla, han kan helt enkelt inte finnas. Hur skulle en person som Stig-Anders ha kunnat överleva in i vår tid", skrev jag i min recension från 2006.

Han går på jorden fortfarande, Stig-Anders, om än inte riktigt lika glad, tacksam, lycklig. När filmarna Peter Gerdhag och Tell Aulin efter ett par år återvänder till Råskog så håller Stig-Anders på att förlora sitt allt: Sina hästar.

Trots hjälp av en hel bygd, syster, grannar, släkt, vänner, beslutar länsstyrelsen att Stig-Arne inte längre är kapabel att sköta hästarna. De far illa, hävdar djurinspektionen – Stig-Arne beläggs med djurförbud.

Det blir till en absurd strid mellan byråkrater som vägrar backa en millimeter, och Stig-Anders och hans vänner som vädjar, åtminstone om en kompromiss. Det måste helt enkelt finnas en lösning. Och djurskyddet har dessutom helt fel. både enligt Stig-Anders, grannar, vittnen, hästkarlar, hästkunniga, hovslagare – hans hästar är i fin kondition, han följer förelägganden och förordningar. Han lyssnar på kritiken, och han åtgärdar.

"Där kommer en som ser ut som en bonde skall göra", konstaterar Stig-Anders när ännu en granne passerar med fin traktor. Eftersom Stig-Anders inte kan finnas längre, hans sort är ju utdöd enligt den normalsvenska länsstyrelsemanualen, så kan han givetvis inte heller tillåtas sköta djur.

De tar hästarna ifrån honom, vi får genom hela filmen följa kampen.

Det är (precis som föregångaren) en vackert fotograferad, stiligt komponerad film, som vågar ta ut svängarna. Den ser också komiken – förlorar ändå aldrig fokus – eller tragiken. Det drar snart åt den politiska dokumentären, i ren förtvivlan. Efter 1 timme och 42 minuter har vi först svårt att få luft i lungorna, men kraften och ilskan återvänder strax: Allvarligt talat, hur i helvete kom vi hit?

När Stig-Anders och hans advokat, med släkt och vänner, möter de stackars byråkraterna i Förvaltningsrätten – i den till synes sista striden – kan man inte annat än tycka synd om dem. Ensamma, isolerade, i sitt skruvstäd mellan paragraferna.

Men man ser också något annat skrämmande, de frånvända, de samvetslösa, de som hukar och gömmer sig bakom bestämmelserna. Och det ekar genom historien: "Jag följde bara lagen, jag gjorde bara mitt jobb, till detta var jag nödd och tvungen."

Man hoppas att de åtminstone har vett att skämmas i sin ensamhet, men förmodligen inte.

Om detta borde också valrörelsen handla.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.