Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Hemkomsten”

Li Gong gör hustrun till en universitetslektor som fängslats för förräderi.
Li Gong gör hustrun till en universitetslektor som fängslats för förräderi. Foto: Bai Xaio Yan

Det tar dagar att hämta sig från den hypnotiska ”Hemkomsten”. 

DRAMA.
4

”Hemkomsten”
Regi: Zhang Yimou
I rollerna: Li Gong, Chen Daoming, Zang Huiwen m fl.
Längd: 1 tim 47 min (från 7 år).


Regissören Zhang Yimou och skådespelerskan Li Gong samarbetade redan 1987 i ”Det röda fältet”, ett samarbete som under tidigt 90-tal fick sin fortsättning med ett par mäktiga Zhang Jimou-klassiker: ”Ju Dao”, ”Den röda lyktan”, ”Berättelsen om Qui Ju”. Deras filmrelation går fortfarande långt utöver det vanliga.

Jag vet inte riktigt hur länge man vågar vila en kamera i en skådespelares till synes helt tomma uttryck innan både filmteam och publik riskerar att falla i djup koma, men Zhang Yimou vilar i alla fall så pass länge, och tålmodigt, att man plötsligt tycker sig se rakt in i en magisk spegel. Li Gong, hon tar sig bara längre och längre in i sig själv, och längre och längre in i oss – det är ett slags filmhypnos som de är rätt ensamma om att behärska.

”Hemkomsten” tar sin början under den senare delen av den kinesiska kulturrevolutionen. Li Gong gör hustrun till en universitetslektor som fängslats för klassförräderi, förts långt bort i fångenskap, ”för omskolning” – nu lever hon sedan många år ensam tillsammans med tonårsdottern Dandan. En dag nås de av budskapet att mannen, Lu Yanshi (mästerligt spelad av Chen Daoming) lyckats rymma, hustrun Feng fylls av lika delar lycka och skräck – att hjälpa mannen på minsta sätt blir garanterat hela familjens gemensamma undergång.

Efter ett par dramatiska ­händelser traumatiseras fru Feng svårt – och när maken så ­äntligen, efter att kulturrevolutionens terror upphört, återvänder hem har hon helt försvunnit in i sin egen värld. Alla minnen mellan rymningen och hemkomsten är utsuddade.

Slutscenen, den sista rutan, är bland det mest sorgliga jag någonsin sett under 45 års intensivt filmtittande – det är samtidigt så vackert att det gör ont långt in i ens egna personliga, politiska och poetiska minne.

Det tar timmar innan man vaknar upp ur hypnosen.

Det tar dagar innan man hämtar sig ordentligt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.