Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Interstellar”

Anne Hathaway och Matthew McConaughey letar beboeliga planeter i rymden.
Anne Hathaway och Matthew McConaughey letar beboeliga planeter i rymden. Foto: Melinda Sue Gordon

Rymdresa med separationsångest. Det är lätt att bli yr av det intergalaktiska äventyret ”Interstellar”. Men bara en regissör som Christopher Nolan lycka skapa både intimitet och starka känslor i ett apokalyptiskt drama där en präktig far ska rädda mänskligheten.

Science fiction
4

”Interstellar”
Regi: Christopher Nolan
Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan.
Med: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Michael Caine, Jessica Chastain m fl. Längd: 2 tim 49 min (från 15 år).

Det är sent på jorden, ett grått, tätt damm lägger sig över allt, pudrar tillvaron i undergångens färger. ”Interstellar” kan sägas ta sin utgångspunkt lite innan den fasansfulla framtidsvisionen ”Vägen” med Viggo Mortensen utspelar sig. Christopher Nolans något mildare apokalyptiska vision (ingen tycks ha blivit kannibaler än) utspelar sig i en tid där jordens totala ekologiska sammanbrott fortfarande är en mörk förebådan, ett sandbemängt moln på himlen. En tid där mänskligheten fortfarande är ... mänsklig.

Änklingen Cooper är en av de extra mycket mänskliga. En före detta stridspilot som mönstrat av när världens arméer skrotades några år tidigare och jordens befolkning hoppade av det högteknologiska tåget för att ägna sig åt att få ut det sista möjliga ur de alltmer infertila jordarna. Cooper odlar tappert det enda som går: majs och uppfostrar med mycket kärlek sina två halvstora barn i en dammig gård inredd av John Steinbeck.

Den där kärleken är hans stora styrka – och svaghet. Den gör honom fåfäng nog att känna sig tvingad att ta på sig det enda uppdrag han inte vill ha. Att lämna sina barn, för att rädda dem. Uppdraget för honom ut i rymden, på uppdrag av ett underjordiskt Nasa för att ta reda om deras tidigare tre rymdfarare har lyckats hitta några beboeliga planeter som människorasen skulle kunna emigrera till. Projektledaren professor Brand (Michael Caine) skickar ut sitt nya gäng rymdfarare, inklusive sin egen dotter och en underhållande sarkastisk dator, TARS (HAL, släng dig i väggen), medan han förhoppningsfullt gravitetiskt citerar Dylan Thomas: ”Do not go gently in to that good night ... Rage, rage against the dying of the light”.

De kämpaglada orden behövs verkligen. Natten är mörk där ute i den oändliga rymden, mörk i det ”maskhål” som kan föra rymdskeppet till en annan, mer välkomnande galax. Rymdnatten är också skoningslös, den äter tid. En misslyckad utflykt till en vattensjuk planet, och vips har det gått 23 år på jorden och rymdfararna blir varse att det finns mycket lite att återvända till.

Och där får man tydligt syn på det som är Nolans älsklingsgrepp: att försöka väga känslan av sorg, förlust och svek – vilket gör hans filmkonst, oavsett storleksgrad, så oemotståndlig. Hans viktigaste kalibreringsinstrument handlar om tiden, kanske för att den är mest obarmhärtig och hjärtskärande.

”Interstellars” kostym är kanske väl tilltagen, inte bara visuellt utan också dramaturgiskt. Det är så mycket som står på spel: mänskligheten ska räddas, Einsteins teorier ska utmanas, nya dimensioner förstås och främmande planeter erövras. Det finns förstås fantastiska scenerier, ingen brist på det: storslagna bilder signerade Hoyte van Hoytema som naglar fast skönheten hos såväl det döende jordbrukslandskapet på Moder jord som dramatiken som utspelar sig på de ogästvänliga världarna i en annan galax.

”Interstellar” saknar den där riktiga intimiteten och känsligheten som uppstår när man koncentrerar en mycket mindre historia i den där oändligheten som stavas rymden. ”Gravity” är ett modernt exempel, Tarkovskijs ”Solaris” och Kubricks ”År 2001. Ett rymdäventyr” ligger längre tillbaka i tiden. Ibland är den lite larvigt utflytande, både när den gäller de tekniskt-filosofiska utsvävningarna som Hollywooddramaturgin där plötsligt Matt Damons galne vetenskapsman dyker upp ur sin hypersömn och börjar gå bärsärk.

Ändå köper jag den där stenhårda lilla kärna av sentiment, den där hjärtinnerligheten och de där gripande kärleksbanden som sträcker sig så elastiskt över tid och rum, och hur alltsammans driver det mega­lomana jättebygget ”Interstellar” framåt. I grunden är den ännu ett lyckat försök av den i princip ende regissör som kan lyckas få en storbudgetfilm att kännas både intimt personlig och sinnesutvidgande – även om den är betydligt mindre komplex än tidigare filmer som ”Inception” (ibland lyckas även Darren Aronofsky och Ridley Scott).

Man blir lite tveksam när forskarna i ”Interstellar” börjar yra om kärleken som en komponent när man gör beräkningar kring gravitationen. Men låt vara. Man glömmer gärna sådant för det över lag genomtänkta skådespeleriet, i synnerhet hos Matthew McConaugheys Cooper. Det finns nåpot genuint autentiskt i hans spel: något läderartat, urtidsaktigt över hans anletsdrag när han lämnar barnen och framför allt när han inser att han aldrig mer kommer att möta dem som barn igen. Det får hjärtat gå i bitar en stund. Dessutom är ”Interstellar” genuint spännande i tre timmar. Det är också ett emotionellt konstycke.

Fadersfigur favorit i repris.

Den brittiske skådespelaren Michael Caine, född 1933, återkommer ständigt i Christopher Nolans filmer.

Deras samarbete inleddes med ”Batman begins” 2005 där Caine axlade rollen som Alfred, Bruce Waynes kombinerade butler och foster. Caine återkommer även i de andra två filmerna i trilogin: ”The dark knight” (2008) och ”The dark knight rises” (2012).

I magikerdramat ”Prestige” (2006) möter Michael återigen Christian Bale som spelar Bruce Wayne/Batman. Han gör scenteknikern Cutter som är involverad i ett komplext spel mellan två konkurrerande illusionister i London vid förra sekelskiftet.

I ”Inception” (2009) spelar Caine Stephen Miles, huvudpersonen Dom Cobbs (Leonardo DiCaprio) svåger.

Filosofi genomsyrar Christopher

Filosofi genomsyrar Christopher Nolans filmer. ”Kan du urskilja en Nolan-replik från en känd filosofisk tänkares?” Gör hela Nolan-quizet på DN.se/kultur.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.