Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Jackie med Natalie Portman

Natalie Portman spelar John F Kennedys änka Jacqueline Kennedy i filmen som utspelar sig dagarna efter skotten i Dallas.
Natalie Portman spelar John F Kennedys änka Jacqueline Kennedy i filmen som utspelar sig dagarna efter skotten i Dallas. Foto: Supplied by LM

”Jackie” utspelar sig efter skotten i Dallas och skildrar en desperat mytbyggande presidentänka. En nervös, modig, delvis misslyckad men fascinerande film, skriver Kerstin Gezelius.

3

Drama

“Jackie”

Regi: Pablo Larraín

Manus: Noah Oppenheim. I rollerna: Natalie Portman, Greta Gerwig, Peter Saarsgard, Billy Crudup, John Hurt, m. fl. Längd: 1 tim, 40 min (15 år)

Min generations Jackie hette Onassis i efternamn och hade enorma solglasögon, utsvängda byxor och Hermès-sjalar. Hon log ofta där hon hängde på sin gamla grekiska skeppsredarmakes arm, fotograferades på parets lyxjakt och rörde sig fritt bland jetsetfolk under det glada sjuttiotalet.

Läs mer: Natalie Portman: Jackie hade full kontroll över myten om sig själv

Men den kvinna som har gått till historien är Jackie Kennedy: förtätad, elegant och samlad, i djuprosa, blodstänkt dräkt timmarna efter mordet på hennes man, presidenten John F Kennedy som sköts till döds i Dallas 1963. Eller draperad i den luftiga, mörka slöja hon bar under processionen med kistan.

Det är förstås oemotståndligt för vilken bildskapare som helst att ta sig an den ikoniska figuren. Andy Warhol gjorde otaliga screentryck av henne efter skotten i Dallas. Det var inte så mycket presidentens död som hade fångat hans intresse som hur landet programmerades att sörja honom genom Jackies nogsamt iscensatta och televiserade performance.

Pablo Larraín slog igenom med “No”, en film om en annan, historieförändrande reklamkampanj; den glada, befriade lifestyle-film som fick det chilenska folket att rösta nej till Pinochet. Sen cementerade han sin framgång med ”Sällskapet _ El Club”, en otäck, lysande historia om avsatta och undangömda kriminella präster som lever tillsammans i en chilensk kuststad.

I bilen på väg mot obduktionen börjar hon redan formulera sitt motstånd: Hon ska ta reda på allt om Lincolns begravning och bygga sitt slutperformance på det. Hon vet att föreställningen om en människa lever längre än sanningen om en människa.

Och nu ska då den framgångsrika regissören traditionsenligt dras upp ur sin inhemska mylla och planteras om i Hollywoods öken. Det är alltid vanskligt. Många talanger har tappat sin egenart redan under transporten och blommar aldrig mer.

Larraíns val av ämne är illavarslande storvulet. Och långt in i den labyrintiska och aningen pretentiösa berättelsen verkar han också vilse. Natalie Portmans skickliga imitation av Jackies entoniga, mjuka röst är lika sövande som originalets.

Filmen ger ett planlöst intryck med sina repetitiva klipp fram och tillbaka i tiden: från en intervju som hon ger bara ett par veckor efter dådet, till kortegen genom Dallas, till tysta scener av en ensam och kedjerökande änka i Vita huset, klädd i ständigt nya kreationer, till begravningen, till ett långt samtal om äktenskap, ego och död med en präst (den nyligen bortgångne John Hurt i en av sina sista roller) på Arlingtonkyrkogården, till lösryckta diskussioner om säkerhetsrisker, till svartvita sekvenser från presidenthustruns berömda inredningsreportage för TV, tillbaka till intervjun, till skotten i Dallas, och så vidare. Runt, runt utan att något riktigt händer.

Läs mer: Kristofer Ahlström: Presidentfruarna tar äntligen plats i filmens rampljus

Men vartefter collaget växer fram blir bilden synligare och riktningen tydligare. Det finns inget godtyckligt över valet av scener och bilder. Det är i själva verket en hisnande historia, men återhållen på gränsen till det klaustrofobiska.

Skotten i Dallas hade inte bara dödat Jackies man och USA:s 35:e president utan abrupt avbrutit hennes livsverk; en idealiserad monarki.

Larraíns kamera vilar på Portmans panikslagna ansikte medan Lyndon B Johnson i all hast svärs in som president på Air Force One, timmarna efter det blodiga dådet. ”En first lady måste alltid vara beredd att packa sina väskor”, som hon säger till journalisten, men i det ögonblicket ser hon snarare ut som om hon släpas till giljotinen av en föraktlig pöbel. Drottningar kan ju inte bara upphöra att vara drottningar!

Foto: Mark Shaw AP

I bilen på väg mot obduktionen börjar hon redan formulera sitt motstånd: Hon ska ta reda på allt om Lincolns begravning och bygga sitt slutperformance på det. Hon vet att föreställningen om en människa lever längre än sanningen om en människa.

Hon har tre dagar på sig att skapa en evig myt.

Jackie lyckades bättre med sitt projekt än Larraín. Det är en konstig film. Både nervös och modig. Både misslyckad och fascinerande. Men han har i alla fall överlevt omplanteringen utan att förlora sin själ. Bäst vore om de exceptionella sydamerikanska regissörerna slutar köpa enkelbiljetter till Hollywood utan kunde tänka sig att göra film både hemma och borta utan att det tolkas som vare sig misslyckande eller sell out. Framgång är, som Larraín själv visar med sin film, inte en linjär historia.

Se mer. Tre andra presidentfruar på film: Pat Nixon (Joan Allen i ”Nixon”, 1995), Mary Todd Lincoln (Sally Field i ”Lincoln”, 2012), Nancy Reagan (Jane Fonda i ”The Butler”, 2013).

Foto i text: Mark Shaw/AP

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.