Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Jacques – havets utforskare av Jérôme Salle

Lambert Wilson gestaltar dykpionjären Jacques-Yves Cousteau.
Lambert Wilson gestaltar dykpionjären Jacques-Yves Cousteau. Foto: Noble Entertainment

Ambivalent hjälteporträtt. Vackert om idol med mörka sidor, skriver Jane Magnusson om ”Jacques – havets utforskare”.

3

Drama

”Jacques – havets utforskare”

Regi: Jérôme Salle

Manus: Jérôme Salle, Laurent Turner. I rollerna: Lambert Wilson, Pierre Niney, Audrey Tautou m fl. Längd: 1 tim 56 min (från 7 år).

Vi möter familjen Cousteau 1949 vid deras strandvilla ”Baobab” på Rivieran. Pappa Jacques-Yves är stilig och har flottans uniform, mamma Simone är vacker, sönerna är små och barfota. Cousteau ser ljust på framtiden – han har just byggt sitt första dykaggregat med syrgastuber och fått bra med pengar för uppfinningen.

Paret bestämmer sig för att satsa allt på Jacques drömmar. Simone säljer sina ärvda smycken. Jacques-Yves uppsöker oljebolag som vill borra i havsbotten och låter dem finansiera äventyret. De checkar in barnen på internatskola och köper en gammal minröjare som de döper till Calypso, de reser jorden runt och filmar havet under ytan.

Allt detta är utsökt filmat. Vi springer med pojkarna Cousteau genom snår och över klippor, vi dyker med de allra första syrgastuberna, vi syresätts samtidigt som Cousteau syresätter kroppen medan han intar världen under vågorna. I någon magisk minut får vi se de unga bröderna, inte ännu tio år, ligga på sjögräsbotten, de tittar upp på vattenytan och över öppnar sig universum.

Allt är möjligt.

Jacques-Yves Cousteau dog den 25 juni för 20 år sedan. Jag minns den dagen. Hur ledsen jag var och hur ensam jag kände mig. Alla verkade ha glömt bort den rödluvade hjälten med de tunga ögonlocken som genom dokumentärer och tv-serier gjorde djuphaven synliga. Han var havets Neil Armstrong som ömmade för sälarna, bläckfiskarna, blåsfiskarna och korallen. Cousteau ville befolka världshaven med underjordiska städer och förse oss invånare med små konstgjorda gälar. Dagen han dog tyckte jag att vattnet föll långsamt ur kranen. Jag tog ett dopp i Mälaren. Fiskarna verkade ledsna de med.

Så började jag forska om min barndomshjälte. Det visade sig att Cousteau plågade djuren han filmade. Sälarna ombord led av vätskebrist. Bläckfisken som rymmer ur sitt akvarium i en berömd scen gör så när besättningen häller farliga kemikalier i vattnet. Man sticker hål på en blåsfisk bara för att filma hur den långsamt släpper ut luften och dör. Cousteau bombade korallrev för att se hur mycket fisk där fanns – alltså räkna de döda fiskar som flöt upp till ytan.

När jag inte orkade läsa mer om den rätt förfärlige ”marinbiologen” Cousteau letade jag i hans privatliv. Cousteau hade en kvinna i varje hamn och som pappa verkade han också helt värdelös. Yngste sonen Philippe var den tydliga favoriten och storebror Jean-Michael fick leva kväst och förtryckt i hans skugga.

Flera av de här mörka sidorna kommer faktiskt fram i ”Jacques – havets utforskare” men på det stora hela är filmen en hyllning – om än rätt ambivalent – till en inte så trevlig person. Man får känslan att regissören Salle har givit sig ut på ett äventyr som inte blev som han ville. Han ville göra en film om den stora idolen Jacques Cousteau, men insåg på vägen att denne var en fyrstjärnig skitstövel.

Men ändå, första timmen är rätt så underbar. I alla fall om man gillar fiskar, vatten, skäggiga män i våtdräkter och framgång. Och vem gör inte det?

Fotot är magiskt. liksom specialeffekterna. De blå djupen. En ensam dykare ansikte mot ansikte med en knölval. Skådespeleriet: tittar man igenom Cousteaus gamla dokumentärer ser man att det franska esset Lambert Wilson verkligen är Cousteau, så även Pierre Niney i rollen som Philippe. Tyvärr får Audrey Tautou som Simone inte särskilt mycket utrymme alls.

Musiken är vacker och stämningen förhöjd. Men det bara pågår och pågår. Mer fiskar och framgång, mindre pengar, sedan mer, skägg, gummidräkter, små gula u-båtar, röda mössor till hela teamet. Därtill en hela tiden moraliskt mer och mer tvivelaktig Cousteau. Vi får korta glimtar av hur han kvaddar sin familj, och längre avsnitt om hur Cousteau fuskade och iscensatte dokumentär efter dokumentär allt för att inte gå i konkurs.

Cousteau gjorde 120 tv-dokumentärer, skrev 50 böcker, startade ett havssällskap som har 300 000 medlemmar i dag. Han var oerhört komplex och i sin brottningsmatch med Cousteaus 87-åriga liv har Salle fått välja in och välja bort och i slutändan inte lyckats prioritera riktig tydligt.

Wes Anderson gjorde ”The life aquatic with Steve Zissou” (2004), löst baserad på Cousteaus liv och den blir lite av vad ”Life of Brian” är för filmatiseringar av Jesus liv. Så fort man ser en Jesusfilm tänker jag på Monty Python. Mycket i denna film för tankarna till Zissou.

Regissören Jérôme Salle vill ta allt Cousteau gjorde på största allvar. Utan ett enda skämt kommer man inte den lustiga figuren Cousteau nära. Det blir ett redovisande porträtt av en hjälte och ett slutligen rätt likgiltigt porträtt av någon som verkligen var ett as.

Zissou i sin tafflighet förstod man i alla fall.

  • Se mer.

Tre andra filmer som lodar de stora havsdjupen: ”En världsomsegling under havet” (1954), ”Det stora blå” (1988), ”Avgrunden” (1989).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.