Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Jag, Daniel Blake med Dave Johns, Hayley Squires och Sharon Percy

Dave Johns spelar huvudrollen i ”Jag, Daniel Blake”.
Dave Johns spelar huvudrollen i ”Jag, Daniel Blake”. Foto: Scanbox

”Jag, Daniel Blake” är veteranen Ken Loach senaste verk. ”Det känns som en av hans mest avklarnade och renodlade filmer”, skriver DN:s kritiker Helena Lindblad.

Drama
4

”Jag, Daniel Blake”

Regi: Ken Loach

Manus: Paul Laverty. I rollerna: Dave Johns, Hayley Squires, Sharon Percy med flera. Längd: 1 tim 40 min (från 15 år).

För några år sedan gav den brittiska filmens mesta arbetarklasskildrare signal till reträtt. Men rapporter om nya falluckor i det brittiska välfärdssystemet fick den gamle vänsterkämpen att plocka upp kameran igen.

Bra jobbat, Ken Loach.

Världen hade varit en deppigare plats om den numera 80-årige regiveteranen valt att mata duvor i stället för att iscensätta ”Jag, Daniel Blake”, en film som trots sitt mörka ämne vibrerar av kamplusta och värmande humor.

• Läs fler filmrecensioner från DN Kultur

I centrum för filmen finns den 59-årige änklingen Daniel Blake, en snickare som har drabbats av svåra hjärtproblem och ordinerats sjukskrivning av sin läkare. Men mot alla odds förnekas han plötsligt sjukpenning på grund av en lucka i systemet, som ingen av hans handläggare vill åtgärda. För att inte bli utförsäkrad tvingas han söka jobb som han ändå inte kommer att kunna ta.

Franz Kafka hade inte kunnat fantisera fram en mer absurd och svårmanövrerad byråkrati än den Blake hamnar i. Dessutom är han en digital analfabet och blir därför dubbelt dissad. Utan datorkompetens, inga bidrag...

Läs också: Nicholas Wennös intervju med Ken Loach

På ett jobbcenter möter filmens sjuke hjälte en ensamstående tvåbarnsmamma som tvingats flytta bort från hemstaden London för att hitta en bostad för sig och sina barn. Även hon har fastnat i ett rejält moment 22. En ovanligt lömsk Ken Loach håller oss på halster ett bra tag. De dramatiska konventionerna säger att något rejält otäckt borde hända i mötet mellan en äldre herre och en yngre utsatt kvinna, dessutom med små barn. Men jag tror inte jag förstör för någon om jag säger att den typen av moraliskt moras trots allt inte är ämnet för den här filmen.

Hjärtat, och den dramatiska motorn i ”Jag, Daniel Blake”, finns i samspelet mellan de otippade vännerna Daniel och Katie (Hayley Squires från ”Barnmorskan i East End”). Det är lite ”En man som heter Ove” över deras relation även om Daniel är betydligt mer levnadsglad och icke-kontrollerande än Rolf Lassgårds folkhemska surgubbe.

I några av filmens mest gastkramande scener följer Daniel Blake med Katie och barnen till en välgörenhetsinrättning som delar ut matpaket. Kön ringlar sig lång ute på gatan. Väl inne i lokalen får barnen saft och kakor, alltmedan deras mamma tyst och sakta får ett totalt, förödmjukande sammanbrott av att hon är så fruktansvärt utsvulten. Det är en av filmårets absolut mest hjärtskärande scener.

Utan att skriva någon på näsan använder Loach Katie för att fördjupa sin analys av vad han tycker gått snett i det brittiska socialförsäkringssystemet. Katies öde blir en väckarklocka för dagens rika västvärld där även ”vanliga” människor, som egentligen både vill och kan försörja sig själva, kan hamna på fel sida om svältgränsen om alla tecken vid ett givet tillfälle råkar peka åt fel håll. Något som svenska Charlotta von Zweigbergk beskriver målande i sin nyutkomna bok ”Fattigfällan”. Om man vill backa bandet är det lätt att tänka på George Orwells delvis självbiografiska, klassiska hungerskildring i ”Nere för räkning i Paris och London” (1933).

En ovanligt infam Ken Loach håller oss på halster ett bra tag. De dramatiska konventionerna säger att något rejält otäckt borde hända i mötet mellan en äldre herre och en yngre utsatt kvinna, dessutom med små barn.

”Jag för en ständig kamp för att förenkla, klargöra, vara så sparsam och stram som möjligt. Däremot ska förstås relationen mellan människorna framför kameran vara så komplex och nyanserad som möjligt”, sade Ken Loach nyligen i en DN-intervju i samband med hans besök på Stockholms filmfestival i november.

På många sätt kan man säga att Loach nått hela vägen fram i ”Jag, Daniel Blake”. Den känns som en av hans mest avklarnade och renodlade filmer. Ken Loach har alltid intresserat sig för samspelet mellan individer och kollektiv i en samhällelig kontext, men alltid varit som starkast när han hittat en tydlig personlig historia, som till exempel i min Loach-favorit ”Sweet sixteen” (2002) där Martin Compston (Steve Arnott i SVT-aktuella ”Line of duty”) fick sitt genombrott.

I ”Jag, Daniel Blake” har Loach hittat ännu en sådan självlysande rollfigur med oanade resurser trots ett taskigt utgångsläge. Dave Johns – som tidigare mest synts i brittiska tv-serier – är ett fynd i titelrollen. När han äntligen exploderar blir det en protest som är full av så mycket kreativ jävlar anamma att man bara vill krama honom.

”Jag, Daniel Blake” är precis den rätta filmen att avrunda ett miserabelt politiskt år som visar faran av prekariat och opersonliga bidragsinstitutioner. Den komiska tragedin ”Jag, Daniel Blake” gör att världen för en stund känns som en lite varmare och människovänligare plats.

Se mer. Tre andra prisade filmer av Ken Loach:

”The wind that shakes the barley” (2006),

”Raining stones” (1993),

”Kes – falken” (1969).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.