Janus Metz: Borg

Den avgörande matchen mellan Björn Borg (Sverrir Gudnason) och John McEnroe (Shia LaBeouf), finalen i Wimbledon 1980 som den tolkas i "Borg", är det mest spännande jag sett på år och dag. Sitter blickstilla. Håller nästan andan. Då kan jag ändå rätt lite om tennis – och vet exakt hur det ska sluta. Jag såg dessutom matchen på tv när det begav sig en julidag för 37 år sedan – liksom snart sagt varenda svensk med tillgång till tv på den tiden.

Finalen mellan "Ice-Borg" och "Superbrat" är förstås juvelen i kronan i den här extremt välgjorda nostalgifesten om de två tenniskungarna från fornstora dagar. Energin kommer definitivt ur just motsättningarna mellan de två legendarerna, det är det som driver hela dramat framåt.

Läs mer: Shia LaBeouf: Jag visste ingenting om Borg

Den superkontrollerade, inåtvände Borg mot raserimissbrukaren McEnroe med varenda nervtråd på utsidan av träningskläderna. Den regerande mästaren med sina segrar som ett tungt ok över axlarna mot den elektrifierade uppstickaren med allt att vinna. Den tuktade klassresenären från Södertälje mot den privilegierade advokatsonen från New York. Allt skickligt förvaltat i det drivna manuset.

Men själva smärtpunkten ligger någon annanstans, vilket skapar inte bara framåtrörelse utan även djup. I en scen säger den skönlockige festprissen Vitas Gerulaitis (Robert Emms) med ömsint överseende om sin svenske konkurrent: "Att vara bäst gör en till den ensammaste på planeten."

Vid ett annat tillfälle säger Borg med avgrundssvart blick: "Dom bara väntar på att jag ska falla...." I det mentala rummet mellan de replikerna bygger Sverrir Gudnason skickligt upp sin rolltolkning. Den präglas av alienation, kändisskapets baksida, glädjelöshet och känslan av hur det skulle kännas att tvingas lägga allt man har och är i ett enda slag med en racket av trä och senor. En suverän prestation som går mycket långt över färdigheter som porträttlikhet och imitationsförmåga.

Björn Borg betygsätter filmen ”Borg”: Det finns mycket som inte är berättat

De många återblickarna till Sveriges mest berömda garagedörr och till unge Borgs kamp för att passa in och kanalisera sina underlägsenhetskänslor inför den värld som klubbordföranden överlägset kallar "en gentlemannasport", bygger upp den vuxne Borgs nästan desperat formulerade främlingskap.

Tidsresorna när det gäller John McEnroes liv före den dramatiska finalen är mer schematiska och lite övertydligt formulerade, men Shia LaBeouf spelar sin roll med sådan nerv och allvar att hans rollfigur får nästan lika stor plats som hans svenske konkurrent, trots den ensidiga titeln.

Läs mer: DN:s sportredaktion: Här är 10 sportfilmer alla bör se

Stellan Skarsgårds comeback i svensk film som tränaren Lennart "Labbe" Bergelin är mer än välkommen. Han gjuter in en lite giftig faderlighet, en komplex kombination av kärlek, krav, förväntningar och kontroll i sin rolltolkning. Tuva Novotny gör i sin tur ett fint, avskalat porträtt, om än i marginalen, av det 24-årige tennisgeniets blivande hustru Mariana Simionescu.

"Borg" har brasklappen "inspirerad av" i stället för "baserad på", vilket skapar en klädsam distans till verklighetens personer och händelser. Sandahl/Metz tar sig naturligtvis ganska mycket poetisk frihet, i synnerhet när Gudnasons Borg laddas med ett närmast Kristusliknande, förädlat lidande.

Läs mer: Sverrir Gudnason: ”Björn Borg var till slut mer rädd för att förlora än lycklig över att vinna”

Det avslutande collaget med tidningsbilder bryter illusionen ganska brutalt, den lite förhöjda stämningen rinner undan när man ser verklighetens Borg och McEnroe med sina glada åttiotalsflin. Men som illusion har "Borg", trots det, en oväntat stark och dramatisk verkan.

Testa DN:s quiz: Vad vet du om Björn Borg?