Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Jesper W Nielsen: Vår tid ska komma

Maktspel på elevhemmet Gudbjerg.
Maktspel på elevhemmet Gudbjerg. Foto: Studio

Danskt drama gör ”Ondskan” till mysfilm. Hynek Pallas recenserar ”Vår tid ska komma”.

2

Drama

”Vår tid ska komma”

Regi: Jesper W Nielsen

Manus: Søren Sveistrup. I rollerna: Lars Mikkelsen, Harald Kaiser Hermann m fl. Längd: 1 tim 50 min (från 15 år).

 

Det finns konstnärer som när de hittar ett viktigt ämne blir så till sig att de glömmer vikten av sitt eget hantverk.

Jag tvivlar inte för en sekund på regissören Jesper W Nielsens och manusförfattaren Søren Sveistrups (”Brottet”) övertygelse i verklighetsdramat ”Vår tid ska komma”. Vreden över de vidrigheter som har framkommit om övergrepp på danska barnhem går genom duken. Tyvärr tycks de också ha ursäktat en slapp dramaturgi.

Det börjar i Köpenhamn 1967. Bröderna Erik (Albert Rudbeck Lindhardt), 13, och Elmer (Harald Kaiser Hermann), 10, springer med snattat teleskop genom gator fyllda av demonstrationer. När de haffas visar det sig att deras skiftarbetande mamma inte bara är trött utan har cancer. Barnavårdsnämnden skickar dem att tuktas på elevhemmet Gudbjerg.

På Gudbjerg är det i bästa fall 1927. Rektor Heck (en läskig Lars Mikkelsen) styr med järnhand och vänder blicken från så grova övergrepp att jag lämnar dem åt läsarens fantasi. Barnen tillbringar sin tid på åkern, där de släpar sten till diket och slåss om smulorna som kallas för lunch. Nävarnas maktspel går nedåt och tillvaron påminner om ”Flugornas herre” orkestrerad av lärare Caligula från ”Hets”.

”Vår tid ska komma” kan vara den mest sadistiska film om sadism jag har sett. Gång på gång byggs det upp förväntan, även eufori, som slås ner med allt brutalare grepp. Snart misstas detta för framåtrörelse och offrar karaktärer och utveckling för en bergochdalbana av indignation. Besattheten vid människans då pågående resa till månen, som är huvudpersonen Elmers mani och en fantasins dramabåge, uppfylls inte ordentligt förrän i några sekunders vacker magisk realism mot slutet.

Då är det så dags. Efter en rad övergrepp som får Jan Guillous ”Ondskan” att framstå som mysig har jag helt enkelt ångestsuckat och investerat färdigt. Det är inte kallsinnighet utan en viktig påminnelse om att den som tvångsmatas till sist inte känner smaken – vi glömmer moroten och tänker på piskan.

  • Se mer.

Tre tuffa barnskildringar: ”De 400 slagen” (1959), ”L’enfance nue” (1969), ”Sonen” (2002).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.