Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Jon Watts: Spider-Man: Homecoming

Spiderman är den evige ynglingen i Marvels konstant expanderande superhjälteuniversum. Men aldrig har han varit yngre och pojkaktigare än här, i 21-årige Tom Hollands juvenila gestaltning.

2

Action

”Spider-Man: Homecoming”

Regi: Jon Watts

Manus: Jonathan Goldstein m fl.
I rollerna: Tom Holland, Zendaya, Robert Downey Jr, Michael Keaton, Marisa Tomei, Jon Favreau m fl.
Längd: 2 tim 14 min (från 11 år).
Språk: engelska.

Hollands Peter Parker är en betydligt yngre brorsa till den nätskjutande fasadklättraren som tidigare gestaltats av den romantiske Tobey Maguire (”Spider-man” 1–3) i början av 2000-talet och den mer könlöse Andrew Garfield för ett par år sedan ”The amazing Spider-man” 1–2.

Nu när ”Spider-man”-konceptet alltså startar om för tredje gången, möter vi en stirrig lillkille som fortfarande är hög på att ha fått hänga med de vuxna Marvel-hjältarna i ”Captain America: Civil War” (2016).

Den ”hemkomst” som titeln talar om är snarare ”gå-i-barndom”. Den här filmens Peter Parker ska vara 15 år och gå på high school men agerar i allt väsentligt som en mellanstadiekille, som har svårt att hålla ordning på tankarna, lemmarna och ryggsäcken.

Det här förbarnsligandet av Peter Parker/Spider-man påverkar hela äventyret som påminner om en sockerdopad 12-åring.

Inte konstigt att hans mentor, Tony Stark (Iron Man), skjutsat hem unge Peter Parker till moster May i Queens och beordrat honom att chilla med superkrafterna. Men den uppmärksamhetssökande Peter har fått smak på äventyr – och extrapappor. När en ny superskurk (Michael Keaton) – som förvandlar rymdskrot från förra filmens stora alienkrig till dödsbringande vapen – dyker upp vill Spider-man förstås också vara med och leka.

Det här förbarnsligandet av Peter Parker/Spider-man påverkar hela äventyret som påminner om en sockerdopad 12-åring: spattigt, ofokuserat och utan stilkänsla. Till och med det som ska vara den mäktigaste actionscenen och som utspelar sig kring en kluven(!) färja mellan Manhattan och Staten Island, känns som en gäspning.

Den bästa tråden i intrigen är far-och-son-tematiken där Peters tre ”bonus”-pappor får representera tre vitt skilda fadersroller. Robert Downey Jr (Tony Stark) är som alltid en mästare på underskruvade cynismer. Michael Keaton som supergangstern Vulture, arbetarhjälten som deformerats av sin klasskamp mot kapitalet, står för den svarta pedagogiken. Och Jon Favreau, den lakoniske Happy som är Tony Starks högra hand/chaufför, är oväntat filmens bultande och humoristiska hjärta – och den vettigaste ”pappan”. Frågan är hur mycket målgruppen, mellanstadiekidsen, bryr sig om det?

Läs alla DN:s filmrecensioner här.

Se mer. Jon Favreau

Tre andra filmer med Jon Favreau:

”The wolf of Wall Street” (2013)

”Wimbledon” (2004)

”Swingers”/”Du, var är brudarna?” (1996)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.