Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Kubo och de två strängarna av Marc Haimes och Chris Butler

Foto: UPI

Den enögda hjälten Kubo frontar veckans bästa film där sagorna får liv med origami och banjotoner. En fantasifull hyllning till berättande i alla dess former, för alla åldrar.

Animation
5

”Kubo och de två strängarna”

Regi: Travis Knight

Manus: Marc Haimes och Chris Butler. Svenska röster: Edvin Ryding, Hanna Hedlund, Björn Bengtsson. Engelska röster: Art Parkinson, Charlize Theron, Matthew McConaughey. Längd: 1 tim 41 min (från 7 år).

Härommånaden spreds i sociala medier en (falsk) tablåbild av det svenska tv-utbudet en vardag någon gång på 1970-talet.

Det var munspelskurser, serbokratiska och rumänska kasperdockor. Antagandet var förstås att nya generationer av tv-tittare med mer sofistikerad smak skulle skratta åt torftigheten.

2016 ter sig dock som ett allt sämre år att håna just dockfilm – animerad eller annan. I vintras kom Charlie Kaufmans och Duke Johnsons snygga ”Anomalisa”, och nu är det dags för studio Laikas fantastiska stop-motion-äventyr ”Kudo och de två strängarna”.

Dockfilmspionjärer som tjecken Jiri Trnka – för att inte tala om 70-talets tv-publik – skulle nog kissa på sig om de såg vad dagens dockfilmsmakare kan åstadkomma på vita duken.

Den enögde pojken Kubo (Edvin Ryding) bor med sin mamma (Hanna Hedlund) i en grotta. Både pappan och ögat försvann i ett mystiskt förflutet som återkommer i sagorna som den deprimerande mamman berättar.

Om dagarna återberättar han dem själv på bygatan. Sagorna får liv av ett banjoliknande instrument som Kubo spelar. Med hjälp av sina magiska krafter viker han pappersbitar till origami och illustrerar historierna om samurajer och eldsprutande kycklingar framför häpna bybor. Om nätterna har han strikt förmaning att aldrig någonsin lämna grottan.

För annars.....

Alla som har hört en saga vet hur det går.

”Kubo” är den allt skarpare animationsstudion Laikas (”Boxtrolls”, ”Coraline”) bästa och snyggaste film hittills.

Foto: Laika UPIFoto: Laika UPI

Berättelsen plundrar japanska sagor och estetiken – stop-motion i förgrunden och datorgenererad bakgrund – är inspirerad av origamifigurerna.

Ett gigantiskt skelett ser ut att ha vikts fram av papper, ett skepp av höstlöv ser ut att ha fått liv i en papperspress. Kantigheten dyker upp lite varstans i naturen som en röd tråd och är så läcker.

När det nattliga förbudet förstås bryts kastas den charmige pojken ut på ett äventyr tillsammans med en apa (inte olik Jakob Uggla från den gamla barn-tv-serien ”Fablernas värld”) och en samuraj som förvandlats till skalbagge (ja, tänk Kafka fast enormt mycket roligare).

De är lika snyggt gjorda som de är väl levandegjorda i sitt spel. Ännu tuffare är de elaka mostrarna, ute efter Kubos andra öga, med häxlooken lånad från ”V för Vendetta”. Liksom undervattensmonstret som flörtat med ”Stjärnornas krig”.

Foto: UPI Foto: Laika UPI

”Kubo” är precis på gränsen till för mörk och läbbig för en sjuåring med vuxen, men med lagom sorg och familjeförståelse för ett något äldre barn att snappa upp och med spänning och humor för alla åldrar. Fast vad ”Kubo” framför allt är – och det är inte lätt att göra utan att bli tråkdidaktisk – är en hyllning till berättandet i alla dess former och hur det för människan vidare även efter de värsta av förluster.

Bonuspoäng för att filmen på det allra bästa av vis – med The Beatles ”While my guitar gently weeps” över eftertexterna – understryker vikten av ett magiskt banjoriff.

Jag hoppas på Harry Potter-effekt och barnrusning efter det oförtjänt förlöjligade instrumentet banjo.

Se mer. Tre andra dockfilmer:

Tjeckiska ”En midsommarnattsdröm” av Jiri Trnka (1959),

Henry Selicks ”The nightmare before Christmas” (1993),

”Den fantastiska räven” signerad Wes Anderson (2009).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.