Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Love & friendship med Kate Beckinsale och Chloë Sevigny

Chloë Sevigny och Kate Beckinsale.
Chloë Sevigny och Kate Beckinsale. Foto: Ross McDonnell

Det fina med överklassen är att den inte utesluter någon. Av de sina, vill säga. Man är tvungen att ta emot den som har rätt namn, även om personen i fråga inte har rätt sexualitet eller alkoholvanor eller ens politiska åsikter.

Dramakomedi
3

”Love & friendship”

Regi, manus: Whit Stillman

I rollerna: Kate Beckinsale, Chloë Sevigny m fl. Längd: 1 tim 32 min (från 15 år).

Lady Susan Vernon, nybliven änka, vet exakt vilket plågsamt dilemma hon försätter sin släkt i, bara genom att dyka upp med sina koffertar och en hunsad väninna i släptåg.

Hon njuter av att de inte kan säga nej, trots att hon är beryktad för sin manipulativa charm och sina älskare. Och trots att hon knappast har valt ut just deras lantgods av en slump. Den farliga änkan har alltid en plan.

”Kärlek och vänskap” är en liten bitsk kortroman som Jane Austen skrev innan hon slog igenom. En liten, starkt konventionsstyrd och isolerad grupp människor är regissören Stillmans hemmaplan sen debutfilmen ”Metropolitan” 1990. Pinsamma tystnader, obekväma ställningar och långrandiga utläggningar är hans livsluft.

Inte för att jag sett någon Austentolkning som saknar humor, men Stillmans är onekligen ovanligt knastertorr.

Han blandar inte ihop sjuttonhundratalets cembaloslingor med artonhundratalets emotionella pianoforte, eller Austen med Brontë. De flesta scener är filmade som små tablåer dit skådespelarna kommer inströvande. De levererar, utan att lägga ner mycket känsla, Austens listigt uppbyggda dialog tills de enskilda slingorna flätats ihop till en komplicerad fuga.

Intrigen är briljant och när den börjar få upp farten kan ingen regissör i världen hindra den från att bli underhållande. Men det roliga med ”Metropolitan” var att han lyckades göra Austen av ett gäng överklassbarn i New York. Anakronismen och kontrasten gav filmen. Här saknas båda.

Det är möjligt att han har tänkt vända på steken och låta moderna människor befolka dåtiden, påvisa att skillnaden mellan våra och deras konventioner, strategier och typer är minimal. Samma schackparti spelas om och om igen. Den som är drottning i början av partiet är det också i slutet. Variationerna är intressanta, men utgången förutbestämd.

Det hade kanske fungerat om han hade haft tillgång till (eller vågat använda?) lite bättre skådespelare. Eller om ensemblen åtminstone inte verkade sammansatt från olika århundraden och decennier allesammans. Nu får det hela – förmodligen inte helt oavsiktligt, men ändå tröttsamt – starka drag av amatörteater där de bästa perukerna inte räcker laget runt.

Det var lika givet att Stillman förr eller senare skulle bli tvungen att göra film av Jane Austen som det var att Andrea Arnold skulle ta sig an Emily Brontë. Men det är alltid vanskligt också, det där, att borra rakt in i en inspirationskälla.

Den där boken som man ständigt burit runt på, bearbetat i huvudet, varit på väg att filma; kanske finns det en orsak till att något alltid kommer emellan? Kanske ska man inte dränera sin hemliga brunn?

Se mer. Tre andra filmer av Whit Stillman:

”The cosmopolitains” (tv-pilot, 2014),

”Damsels in distress” (2012),

”Last days of disco” (1998).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.