Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

”Marguerite”

Catherine Frot som den tondöva baronessan Dumont.
Catherine Frot som den tondöva baronessan Dumont. Foto: Folkets bio

Ömsint om tondöv sopran med kraxig röst.

Drama
3

”Marguerite”
Regi: Xavier Giannoli.
Manus: Xavier Giannoli, Marcia Romano.
I rollerna: Catherine Frot, André Marcon m fl.
Längd: 2 tim 7 min (från 15 år).

För hundra år sedan fanns inga tondöva ”Idol”-aspiranter att skratta åt. Då garvade folk i stället åt Florence Foster Jenkins, en amerikansk sopran (eller hur man nu ska beskriva hennes gälla kraxande) som blev för opera vad c-filmsregissören Ed Wood blev för film.

Hon lade alla sina pengar på att genomföra skivinspelningar och konserter som endast lät bra inuti hennes eget huvud. En hörselnedsättning, orsakad av syfilis, förklarade delvis hennes minimala gehör.

Regissören Xavier Giannoli har flyttat historien till tjugotalets Paris och döpt om den vokalt utmanade wannaben till Marguerite Dumont. Namnet måste vara en referens till Margaret Dumont, som spelade barsk dam i bröderna Marx komedier, men Giannoli verkar inte inspireras av deras burleska humor, utan ger oss en vemodig historia om att vilja men inte kunna.

Baronessan Dumont bor på ett slott utanför Paris och arrangerar välgörenhetsgalor där gästerna är för artiga för att berätta vad de tycker om hennes sång. Maken, som lever gott på hennes förmögenhet, törs inte heller säga något utan skäms i tysthet.

Ett par unga intellektuella, som smugit in på en konsert, inser att baronessans röst har subversiv potential och lurar henne att delta i en dadaistisk kabaré, där hon våldför sig på nationalsången. Maken skäms ännu mer och den naiva Marguerite bestämmer sig för att ge en konsert inför en riktig publik.

Catherine Frot tecknar ett lika ömsint porträtt av baronessan som när Johnny Depp spelade Ed Wood i Tim Burtons film. Även Denis Mpunga briljerar som hennes lojala betjänt. Han gömmer alla negativa recensioner, beställer massvis av buketter efter varje gig och säger att blommorna kommer från beundrare.

Medan baronessan Dumont saknar melodisinne så har regissören Giannoli ingen vidare rytmkänsla. En parallellhistoria om en begåvad, ung sångerska leder ingenstans och mot slutet blir filmen seg. Den tjusiga scenografin – särskilt scenerna på guldsmyckade operor och rökiga, parisiska gayklubbar – förlåter dock en hel del.

Den som vill se historien om den verkliga Florence Foster Jenkins får vänta tills hösten när Stephen Frears filmatisering, med Meryl Streep i huvudrollen, har premiär. Den inkluderar förhoppningsvis Jenkins klassiska kommentar om negativ kritik: ”Folk kan säga att jag inte kan sjunga. Men ingen kan säga att jag inte sjöng.”

Se mer. 3 andra filmer i opera:

”Fantomen på stora operan” (1925)

”Galakväll på operan” (1935)

”Amadeus” (1984)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.