Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Marias väg”

”Eftersom Lea van Acken, själv inte mer än femton, gör en så hjärtskärande och klockren tolkning av Maria slinker ’Marias väg’ ändå in i blodet på ett djupt obehagligt sätt.”
”Eftersom Lea van Acken, själv inte mer än femton, gör en så hjärtskärande och klockren tolkning av Maria slinker ’Marias väg’ ändå in i blodet på ett djupt obehagligt sätt.” Foto: Nonstop

Fundamentalism i korsets skugga. Tonåringen Marias tillvaro präglas av krav, offer och bön – långt från klasskompisarnas liv. ”Marias väg” skildrar det stränga livet i en katolsk sekt. Filmiskt inte så omstörtande men unga Lea van Acken imponerar stort.

Drama
3

”Marias väg”
Regi: Dietrich Brüggemann
Manus: Anna Brüggemann.
Med: Lea van Acken, Franziska Weisz, Moritz Knapp, Florian Stetter, m fl.
Längd: 1 tim, 47 min (från 15 år).

Vår moderna, västerländska ”tro” kan nog uppfattas som ganska slapp. Man fokuserar på kärnan. Det gör att man kan bevara sin individualitet och ändå möjliggöra möten mellan människor av olika religionsuppfattning. Men det tillåter också var och en av oss att skaffa en bekväm gudsuppfattning som inte kräver några större uppoffringar.

Denna ”andliga ryggradslöshet” gör de få bokstavstrogna än mer övertygade. Övertygande också, på sätt och vis. I likhet med alla kompromisslösa har de – på gott och ont – tillgång till extrakrafter, vilket man säkert kan uppleva som ett gudsbevis i sig.

Fjortonåriga Maria lever med sin familj i nutid i Tyskland, men hennes fundamentalistiska katolska församling har skapat en osynlig vägg mellan henne och den moderna värld och skola där hon rör sig.

Hon ber sin gymnastikfröken stänga av popmusiken under uppvärmningsrundan eftersom det är djävulens förledande rytmer. När hennes präst inför konfirmationen ber dem att fundera över vad de kan offra, vad de kan avstå, för att bereda ytterligare plats i sina hjärtan för Guds kärlek och kraft, blir Maria så djupt berörd att hon tar ett drastiskt beslut.

I fjorton pliktskyldigt långa tagningar med fast kamera berättas historien om den fjortonåriga flickan Marias delvis metaforiska och delvis bokstavliga tolkning av de fjorton klassiska anhalterna på Jesu Golgatavandring.

Exakt hur metaforiskt och hur bokstavlig Dietrich Brüggemann har varit i sin filmiska transponering av en katolsk meditation bör man inte veta i förväg om man kan undvika det. Det har en viss betydelse för upplevelsen att filmen får ligga och dra på den gränsen så länge som möjligt.

Konstnärer arbetar på liknande sätt ofta med saker som inte nödvändigtvis är ”sanna” om man granskar dem helt logiskt och vetenskapligt, men som de, genom stramhet och total hängivelse kan transubstantiera till sanning precis som oblatet och vinet faktiskt blir Jesu kött och blod för den verkligt troende katoliken, inte bara en symbol för det. Konstnärers tålamod med ”allmänt konstnärliga personer” som vill ”uttrycka sig” är ungefär lika stort som Marias med den sköterska som säger att hon ”tror på någonting, men...” Maria vänder vänligt men bestämt bort blicken och fokuserar på bönen.

Släktskapet mellan konst och tro blev extremt tydligt i Ulrich Seidls ”Paradis: Tro”, den österrikiska hardcoreformalistens kompromisslösa porträtt av en lika kompromisslös katolik, som piskade sig själv framför Jesu ansikte i ett litet förortshus i Wien. Det blev total rundgång. Enligt somliga genialisk, enligt andra inte.

”Marias väg” har klara Seidl-anspråk men förblir konst ”light”. Den är stramt berättad och filmad i en jämnt grå atmosfär, men mind­re filosofiskt klar, mindre omstörtande. Förutom en tagning av en familjepromenad i bergen är spelplatserna förutsägbara. Gråzonen mellan tro och vetenskap är inte heller lika känsligt genomförd som i exempelvis ”Miraklet i Lourdes” från 1999. Snarare grumligt, vilket gör både skådespeleriet och iscensättningarna rätt ojämna.

Marias mamma är en typisk karikatyr av en gudstroende sadist, och om manuset har gett henne några nyanser lyckas Franziska Weisz ta bort dem i sin tolkning. Den näst viktigaste rollen blir därför inte mycket mer än en elak skämtteckning, åtminstone fram till slutet. Och det är allvarligt.

Men eftersom Lea van Acken, själv inte mer än femton, gör en så hjärtskärande och klockren tolkning av Maria slinker filmen ändå in i blodet på ett djupt obehagligt sätt.

Marias klara blick och oförställda leende skulle kunna omvända den mest hårdhjärtade till vilken religion som helst. Vilket gör det så mycket värre att följa med på hennes resa.

Katolicism på film.

Tidigare i år rasade franska katoliker mot den belgiska ”Au nom du fils” som kretsar kring pedofili inom den katolska kyrkan. De lyckades stoppa den från visning på flera biografer.

Andra film som skildrar katolsk tro ur olika aspekter i filmhistorien: Carl Th Dreyers ”En kvinnas martyrium” (1928), Robert Bressons ”Prästmans dagbok” (1951), Luis Buñuels ”Viridiana” (1961), Pier Paolo Pasolinis ”Matteus­evangeliet” (1964), Erich Rohmers ”Min natt med Maud” (1969), Louis Malles ”Vi ses igen, barn” (1987).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.