Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Filmrecensioner

Min pappa Toni Erdmann med Peter Simonischek och Sandra Hüller

Sandra Hüller och Peter Simonischek spelar huvudrollerna i ”Min pappa Toni Erdmann”.
Sandra Hüller och Peter Simonischek spelar huvudrollerna i ”Min pappa Toni Erdmann”. Foto: Triart

Kritikerhajpade ”Min pappa Toni Erdmann” håller alla löften. Tyska Maren Ade har gjort höstens bästa film om en stressad streber och hennes maniskt skämtande pappa.

Drama
5

”Min pappa Toni Erdmann”

Regi, manus: Maren Ade

I rollerna: Peter Simonischek, Sandra Hüller m fl. Längd: 2 tim 42 min (från 15 år).

En långlång tysk film som utspelar sig i Bukarest med den osexiga titeln ”Min pappa Toni Erdmann” fick som bekant kritikerkåren att gå ner i spagat under filmfestivalen i Cannes i våras.

Klart man, på håll, blev rätt misstänksam mot en sådan masspsykos.

Men allt jubel var berättigat. ”Min pappa Toni Erdmann” är inte bara höstens bästa film. Den är gränslös, obekväm, galet underhållande, pervers, överraskande och djupt, djupt originell. För en gångs skull är klyschan ”svart humor” på sin plats.

Jag har sällan, eller kanske aldrig, sett en film om två personer som krisar så rejält och så iögonenfallande – och ändå mått så bra efteråt. En typ av filmmaraton där feel good-belöningen så att säga kommer i efterhand.

Är ni inte övertygade? Låt mig förklara. ”Min pappa Toni Erdmann” kretsar kring Winfried Conradi, en medelålders, frånskild lärare som bittert saknar sin 30-åriga dotter Ines.

Alltmedan han försöker hantera sin lågintensiva depression genom konstiga practical jokes i vardagen stressar hon runt som oljebranschkonsult i Bukarest.

När Ines kommer hem till Tyskland på blixtvisit är hon knappt kontaktbar. Hon är spänd som en fiolsträng i sin dyra, figurnära kavaj och låtsaspratar med sig själv i mobilen.

Winfried ser sin egen olycka spegla sig i dotterns tomma blick och bestämmer sig för att göra ett överraskningsbesök i Bukarest. Det går sådär. Den klunsige Winfried och hans plastpåse från Lidl är lika apart i dotterns värld som Dunderklumpen i en Louis Vuitton-butik.

Den 69-årige aktören Peter Simonischek spelar den olyckliga pappan med en sorts fumlig, tung melankoli. En karaktär som i sin tur gestaltar den maniskt skojfriske fejkcoachen Toni Erdmann som nästlar sig in i Ines lyxiga men glädjelöst krävande liv. Winfrieds fäbless för tokiga peruker, pruttkuddar och löständer får så att säga fritt spelrum i rollens dubbelexponering.

Sandra Hüller spelar Ines med en tyst, knuten desperation. Men i några av filmens finaste far–dotter-ögonblick ser man hur skickligt hon ändå släpper fram det nästan dolda släktskapet, någonstans delar de dragningen till det oförutsägbara.

Regissören Maren Ade, med sin smak för hyperrealism och bisarra humor, skulle kunna vara Ulrich Seidls och Harmony Korines kärleksbarn.

Hon lyckas på ett enastående vis hålla liv i det långa formatet. Hon utmanar med utdragna scener, som när Ines och hennes pappa – i en stunds samförstånd – gatekraschar en rumänsk lägenhetsfest och framför en hjärtskärande version av Whitney Houstons ”The greatest love of all”.

Iscensättningen är också briljant och förvandlar det kuriösa till politiskt sprängstoff. Den såriga familjerelationen får en intressant relief genom att den utspelar sig med den sårigaste delen av EU som fond. Ines Rumänien är de skärande kontrasternas land, å en sidan slösande rikedom, å andra sidan den skräpiga slum som EU-migranterna flyr ifrån.

Här finns de blankpolerade kontoren där affärsmän och konsulter tävlar om att slimma och outsourca lokala företag – på arbetarnas bekostnad. Här finns lyxhotellen, den dyra shoppingen, väldoftande spaanläggningar, champagnefester.

Här finns beniga, ryska lyxhustrur som lojt konstaterar att ”länder med en medelklass är så lugnande”. När Ade blandar in referenser till den verkliga rumänska, tokrika affärsmannen och före detta tennistjärnan Ion Tiriac blir det extra vasst.

Men inte ens här, i den samhällskritiska delen av historien, levererar Maren Ade några enkla moralkakor eller någon politisk korrekt ideologikritik.

”Är du ens en människa?” säger Winfried till sin dotter när han ser henne hantera sina affärer. När han inte når fram med vare sig tafatta kärleksbetydelser eller med hjälp av sin skämtlåda blir han på gränsen till elak. ”Hur håller man fast stunden?” säger han senare i en annan del av sin känslomässiga berg och dal-bana.

I Maren Ades värld finns det inget som verkar förädlande på de inblandande, vare sig känslomässigt eller politiskt. Winfried fortsätter vara en jobbig jävel och Ines en karriärist. Men resultatet av ”Min pappa Toni Erdmann” är ändå en märklig känsla av mindfulness, som inte har något med veckotidningstesten att göra.

Lyckan kan vara en film som får en att känna sig fångad och befriad på samma gång. Stäng av mobilen först bara, det är en avgörande del av upplevelsen.

Se mer. Tre andra sevärda far–dotter-filmer:

”Youth” med Michael Caine och Rachel Weisz (2015)

”The descendants” med George Clooney och Shailene Woodley (2014)

”Paper moon” med Ryan och Tatum O’Neal (1973)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.